Du måste va sjuk
sjuk sjuk sjuk
Du måste va blind
blind blind blind

Jag vill på Peace & Love och bli glad och sommar. Jag vill strunta i skolan och bli rockstjärna. Jag vill göra det jag känner för och inte behöva se konsekvenser. Jag vill ha sol och gräs och klänningar och moln och musik och värme och saft. Jag vill ha gymnasiet och fina människor. Jag vill se Mando Diao och hoppa och skrika och jag vill till 60-talet och leva.

Om jag skaffar husvagn eller lever ensam när jag är 30.
Skjut mig.

Björn är the only thing on my mind.
Och Gustaf.
Jag måste verkligen få se dem igen.

Beatles är fortfarande bäst. Det kommer de alltid att vara.

Danke Schön som Björn så fint säger.
Sen ler han såhär:


Det finns på youtube, men jag orkar inte leta upp länken.
Sök på Björn Dixgård och det är när han spelar Gold och Not a Perfect Day.
Underbart.

Jag är sen jag vet.
En vecka.
Men jag har varit för lat.
Här är i alla fall storyn.

Jag vaknade. Gick upp. Var lite pirrig. Läste tidningen. Såg en artikel. "Fansen får träffa Mando Diao". Jag läser snabbt igenom artikeln. Signering. Man får prata. Träffa. Alla får. Inte bara de som skadades i golvraset. Alla.
Jag skriker lite.
Sedan får jag panik.
Kläder? Vad ska jag ha för kläder? Vad ska jag ta med som de kan signera? Måste hitta en permanent penna i fall att. Vad ska jag ha för kläder?
Jag går runt och stressar och hittar kläder och är nervös.

Sedan åkte vi vid ett. Träffen var inte förrän 16.30, men det var lika bra att åka dit tidigt. Plus att jag skulle köpa Never Seen the Light of Day för det kändes dumt att komma dit och inte ha den nyaste. Jag köpte den. Sen gick vi runt lite i Umeå och blabla.

16.30. De öppnar dörrarna. Ett bord är framställt längst fram i salen, fem stolar. Stolar står placerade lite överallt i salen och vi får bullar och saft.
Vi väntar.
Vi är nervösa.
Jättenervösa.
Klockan blir fem.
De har ännu inte kommit. De har haft soundcheck, så de är sena.
Fem minuter går.
En man sticker in huvudet i salen. "De är på ingång"
Folk börjar röra på sig, fixa kameror och dörren öppnas. Alla vänder sig snabbt mot den. Ingen kommer. Alla sitter vänd mot dörren i ungefärtio minuter till och sedan...
Du-dum!
In kommer CJ. Först. Sen Björn. Samuel. Gustaf. Jag stirrar på Gustaf.
De sätter sig. Mats kommer och sätter sig.



"Ja... Ni får komma fram med saker ni vill ha signerade så signerar de". Typ.
Vi får varsin gratis affisch och jag plockar fram min skiva.

Jag ställer mig i kön. Tar några suddiga kort och kommer fram till Mats. Han ler och ser glad ut, han signerar min affisch och skivan (jag var dum nog att be dem skriva på utsidan, så alla utom Björns och Samuels kommer försvinna, men det gör inte så mycket). Jag får ur mig ett tyst "Hej" och ett tyst "Tack".
Nästa är Gustaf. Han verkar lite sur. Skriver bara utan att titta upp. Jag stirrar. SNYGG!
Jag stirrar troligtvis lite för länge, han tittar upp, jag får ur mitt ett tyst tack och ler fånigt. Han ler jättefint, dock lite ansträngt tillbaka och jag fortsätter.
Samuel. Han skriver typ... Är glad.
Kommer till Björn.
HOLY SHIT!
H-O-T!
Jag har alltid sett Gustaf som den snyggare, men icke. Jag går från Gustaf till Björn på en millisekund. Han signerar och är snygg. Sedan kommer jag till CJ och han är söt och säger hej och jag ler fånigt hela tiden.
Jag tar affischen och skivan, tar några kort och går sedan för att lägga sakerna i säkert förvar för att kunna ta fler kort.
Jag tar kort... Tar kort... Tittar när de signerar.
Stirrar på Björn.

De signerar klart. De ställer sig upp.

Gustaf går iväg till ett par gråtande tjejer, som för övrigt grät genom hela alltet, och får dem att börja gråta ännu mer och resten blir intervjuade. Jag förföljer Björn. Tar kort. Tar kort. Stirrar.
Han är mellow och lugn och snygg. Han slänger med luggen, hans ögon är underbart blå. Grå. Han har är svart rock, en röd tröja och svarta byxor.



Jag stirrar.
Går efter honom när han flyttar sig mot utgången sakta men säkert. Han tar några kort med folk. Svarar på frågor. CJ och Gustaf är borta. Björn försvinner sedan. Han är borta.

Mats och Samuel är kvar. Samuel har blivit hörnad. Står och blir intervjuade. Jag går till Mats för han är närmast, han håller på att prata med ett fan i telefon, vilket är väldigt roande att se. Sedan blir han intervjuad och jag tar några kort.
Går till Samuel som också blir intervjuad. Tar kort. Han signerar min kompis inträdesband. Jag tar fler kort.
Mats sticker och Samuel är fast i ett hörn dit alla går. Såklart. Han tar kort och svarar på frågor och flyttar sig, precis som Björn, mot utgången. Sedan går han.

Vi går fram till bordet. Jag får tag på CJs penna, stoppar den i fickan, sneglar lite mot bullen Samuel har ätit men gör ingenting med den. Hinner sitta i Mats stol innan en kille kommer fram och säger att vi måste gå.
Vi går.
Och är överlyckliga.

Klockan är kanske tjugo i sex, Folkets Hus öppnar sju och första bandet på Idun där Mando ska spela senare börjar 20.15.
Vi går och delar på en hamburgare och snackar om Björn.


Blablablaspola.

Vi är på Idun. Står i publiken och ser på ett band vid namn The Perishers. De är bra, helt okej. Sångarens röst är lite långtråkig, men låtarna är bra och vi lyssnar, flyttar oss framåt så fort vi ser en lucka för att komma så långt fram senare.

De är klara ungefär 21.00. Mando ska spela 21.45.
Publiken tunnas ut, vi får plats vid staketet, lite till höger, men mycket bra platser.
Vi väntar och väntar och väntar.

Ljuset släcks. Publiken börjar klappa och skrika. Skynket fälls upp och några kommer upp på scenen. Skriker.
Björn tar sin plats närmast oss! WOHO!
Gustaf hälsar.
Skrik.
De startar med One Blood.
Det är underbart. Sjukt bra! Björn och Gustaf byter plats och då beroende på vem som sjunger huvudstämman. Jag stirrar mest på Björn, men tittar lite på de andra. Ett tag. Mats tittar på mig, kändes det som. Han var glad hela tiden. CJ var söt och hoppade runt på scnenen, Samuel... Spelade trummor, jag såg honom inte så bra, Gustaf var sexig och Björn var sexigast av dem alla, jag dog.
Han tittade på mig! Faktiskt! Det kändes i alla fall som det.
Jag dog.

Jag hoppade, skrek, sjöng, svettades och hade sjukt kul och det var helt underbart bra! Jag är jättelycklig och sjunger falskt med för min röst är sönderskriken.
Vi får klappa in dem en gång, de spelar några låtar, sedan fäller de ner skynket och tänder lamporna. Vilket är väldigt irriterande...

Sen är det slut.

Vi är glada.

Överlyckliga.

Svettiga och hesa.

Vi sätter oss ner, jag tittar på lite bilder, vi pratar lite. Inte för att vi kan...

Vi är jättelyckliga och AHHHHHHHH!!! Det var så bra!

Sedan såg vi Laura Marling och The Kills. Sen åkte vi hem och sjöng hela vägen i bilen!

SLUT!


Be very avundsjuk, för jag fick se Mando Diao två gånger. Samma dag och Björn är mitt nya sexobjekt, jättesnygg och jättefin och underbar!

                    


       

Mando Diao-träffen blir av

Mando Diao träffade fansen

Mando Diao mötte fansen

Mando Diao laddade ur