Håller på att packa inför hela sommaren, min väska håller på att spricka.
Imorgon slutar jag skolan och åker till Göteborg. Där ska jag träffa Ida och Kristoffer. Vi ska se LEE PERRY!!!
Sen ska jag träffa Sabina och Bea och Ylva.
Sen ska vi åka vidare överallt.
Sen ska jag se Paul.
Sen ska jag se Joh Fogerty, Patti Smith, Hives, Kooks, Julian Casablancas, Kent ja osvosvosv
SEN SKA JAG HA EN HEL SOMMAR MED MUSIK DANS KÄRLEK URF OCH CUPCAKES!!!

HERRÅ VI SES KANSKE ALDRIG IGEN!

Hade panik i natt. Stod längst fram vid staketet på Paul och han spelade, men bredvid mig stod min pappa och konstant skrek att jag skulle gå därifrån, att jag inte fick vara kvar och hur dålig Paul var. Tillslut började han slita i mig och dra mig därifrån, men jag tog mig gång på gång på gång ur hans grepp, föll hyperventilerande på marken och grät hysteriskt. Jag kände verkligen panik och ångest i hur jag drogs längre och längre ifrån honom. Det var mitt liv som hängde på att jag skulle stå där. Det var som att mitt hjärta slets ur min kropp och jag kunde inte andas, kunde inte släppa honom med blicken. Jag kunde bara skrika.
Det var en väldigt mörk dröm. Allt var mörkt, jag tror att det var natt och det enda ljuset kom från scenen. Det blev bara mörkare och mörkare ju längre bort jag drogs. Ljuspunkten, Paul, blev bara mindre och mindre. Någonstans där vaknade jag, med panikkänslan kvar i kroppen.
Jag minns att han spelade Get Back.



Det ligger i stressen, oron, ångesten och paniken över att biljetterna ska försvinna, att planet ska ställas in eller att jag inte ska hamna längst fram. Men det spelar ingen roll för allting kommer vara perfekt när jag väl står där. Fuck this, kan inte sluta tänka. Kan inte få det ur mitt huvud. Håller på att sprängas.

21 dagar. Det är ingenting.