Skolan har börjat. Jag har hittills gått två dagar på mitt andra år och jag är redan trött, men jag sörjer inte. Det känns underbart att vara tillbaka. En mening jag aldrig trodde att jag skulle säga, men det är sant. I år ska jag läsa bland annat Psykologi, Kulturhistoria och Makt & Kön och min hjärna är redo att lagra allt.
Solen skiner fortfarande och himlen är fortfarande blå, som vilken sommardag som helst och trots att löven börjar gulna så cruisar jag my way through life.
I mitt fönster står en lila elefant och en burk med kulor. Min garderob har inte längre några kläder i sig, för alla ligger i en hög på golvet.
Nu skall jag ta mig ännu ett kallt, uppfriskande glas Pepsi och mina gåva till er är en låt av the one and only Donovan:

Peace out!

Igår somnade jag vid nio i soffan, när jag sedan vaknade var klockan kvart över sex nästa morgon och hela min kväll och natt var bortsovd. Jag var mycket förvirrad och mycket arg. Jag kan inte heller säga att jag är mycket piggare, utan mest bara stelare i nacken.
Just nu, as we speak (as I write?) regnar, åskar och blixtrar det ute. Det första ordentliga spöregnet denna nykomna sommar. Det är faktiskt väldigt mysigt, för jag slipper gå ut i det.
Ikväll skall jag åka tågtågtåg ända bort till Gubbgubbgubbängen där jag ska träffa trevliga kamrater och rösta igenom en massa saker. Det ser jag mycket fram emot. Dock inte att anlända i Umeå klockan halv sju på måndagsmorgonen och sedan genomlida en hel skoldag, men det har jag klarat förut, gjort ett prov första timmen och lyckats få VG (när jag dessutom sett Bob Dylan två gånger under loppet av två dagar), så jag tror att jag kan klara det!

Avslutningsvis en låt i hyllning till regnet:
 

 

Att Small Faces är ett helt awesome (och alldeles för underskattat) band vet vi redan alla (vet vi inte det så kollar vi upp dem direkt).
Att Afterglow of your love är min absoluta favoritlåt med dem, och kanske en av mina favoritlåtar i världen, vet kanske inte alla. Nu vet ni. Och har ni inte hört den så gör det nu, tryck på play bara. Seså! You won't regret it!

Steve Marriotts röst är en gåva från gud, jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Den här låten är så jävla kraftfull. Rösten ger mig gåshud. I'm happt just to be with you-pariet. Orgeln. Behöver jag säga något mer?

Jag sitter helt ensam i Ung Vänsterlokalen.
Har vikt en sisådär 100 papper och stoppat dem i kuvert. Alla har gått och bussen hem går om en timme.
När man är här inne känner man revolutionen i luften.
Det liksom luktar Socialism och Feminism. Det är röda tyger och stjärnor vart man än vänder blicken, och blundar man kan man höra Knutna Nävar spelas i huvudet.


Om man ändå varit med under 70-talet.

Det har aldrig varit dem.
Det är ni, er.
Jag älskar er.
Ni är bäst.

För det första är det inte Johns röst, vem som än säger det. Jag känner igen min mans röst, även om den är ihopklippt. Det här är en imitatör (och en ganska dålig sådan.) För det andra är jag äcklad och förbannad. Att använda en kändis för att marknadsföra något är en sak (så länge artisten går med på det själv), det hjälper ju försäljningen. Men att använda Johns röst, när han själv inte har något att säga om vad han tycker om kampanjen. Äckligt.
Att förknippa John med laptops, en äcklig jävla teknikpryl från 2000-talet, och få honom att säga "I tried to do it with my music". Det har ingenting med Johns musik att göra alls, det var inte alls det han stod eller kämpade för. Datorer fanns inte ens då.
Sätta ord i munnen på någon.
Fy fan.
Det andra som äcklar mig är att Yoko gått med på detta. Jag har förlorat min respekt för henne. Jag har tyckt om henne, det hon och John gjorde på 60-talet, men att hon låter någon sätta dessa ord i hans mun. En sak om de användet ett citat av honom, men det här är bara hemskt. Jag har förlorat min respekt för henne. Att hon låter dem säga att han "tried to do it with his music". Då har hon aldrig förstått innerbörden med Johns musik och då faller allt hon stod för på 70-talet.
Jag orkar inte sitta och berätta allt som är hemskt med den här reklamen, men jag gillar den inte, ville bara få fram det.

Sist tänkte jag bara säga att kampanjen i sig är väldigt konstig. Ge laptops åt alla. I U-länderna. Inte mat eller vatten, nej, laptops, för de kan säkert koppla upp sig på ett nätverk i närheten.
Nej, allt datoriseras. Teknik, teknik, teknik. Jag vill dö.
Så drar de in John i det.
Han har fan ingenting med teknikgenerationen att göra. Den är bara hemsk, äcklig och överkonsumerad.
John skulle aldrig tyckt om det.
Jag vet det. Jag känner honom.

Vet inte ens om jag fick fram allt jag ville säga i det här inlägget, men det viktigaste var i alla fall: FY FAN!

Det är bara en ynka, fjuttig, pyttemånad kvar till OASIS!
EN MÅNAD!
Det är INGENTING ALLS!
Snart står jag där. Framför Liam. Dör.
Jag kommer dö.
Jag kommer dö på riktigt.

Jag måste posta min absoluta, all-time-favouritelåt med Oasis. Kanske har postat den förut, men det är SÅ JÄVLA BRA!

JAG ÄLSKAR DEN

Queen är för övrigt skitbra och Freddie Mercurys röst också. Stämmorna ger mig rysningar.

Fast det finns en låt med samma titel som är lite bättre