Jag tycker så synd om folk som aldrig hört dem.
De som frågar "Vem är Beatles?"
De har gått miste om så mycket.
Visst, jag blir besviken och oroad för framtiden, men mest av allt tycker jag bara synd om dem.
Jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut utan dem, men det hade varit något som saknats.
Nu vet jag att jag inte kan leva utan dem och hur stor del av mitt liv de är, men jag tycker synd om de som inte upptäckt det ännu.
De som kanske aldrig kommer att upptäcka hur underbara de är.
De kommer ju inte få ett riktigt liv, liksom.

Om alla bara visste! Om jag bara kunde få dem att veta!
Mitt liv har förändrats så mycket efter att jag upptäckte dem, så mycket. Det har fått en mening.
De är det enda som håller mig vid liv vid vissa tillfällen, de som får mig att gå upp till skolan varje dag, de som får mig orka varje skoldag, som får mig att ignorera och skratta åt allt dumt folk.
Men om jag aldrig upptäckt dem hade det inte funnits dumt folk, eftersom det är de som gör att de är dumma mot mig.
Men jag vill inte ändra på mig. Aldrig.
Aldrig.
Hela världen får hata mig bara Beatles finns kvar.
Jag skulle kunna stänga in mig på mitt rum och bara ligga under täcket hela dagarna, bläddra i en bok och lyssna på deras musik.
Då behöver jag inte bry mig om något annat.
De finns alltid där. Vad som än händer.
Jag kan fly dit när som helst.
Det är som en egen liten värld. Att bara lyssna och blunda, så kan jag glömma allt annat.
Ingenting annat spelar någon roll, för jag älskar Beatles.
För de är bäst.

Och jag önskar att jag skulle kunna tacka dem för det.
För allt de gjort, för all deras musik, för att de räddade mitt liv.
Om de bara visste hur mycket de förändrat mitt liv, och så många andras. Hur mycket lycka de har gett världen.

Man blir lycklig. Det är liksom det musiken är om.
Kärlek, fred, lycka. Och det är så bra!
Man blir inte ledsen, men blir bara glad! De kan muntra upp mig som ingen annan kan, en låt och jag är glad igen. Att det kan vara så lätt, och att fyra människor kan få mig att känna mig så lycklig och kär är ju helt otroligt.
Fast jag skulle inte säga att de är människor, de är för underbara.
Det känns som att jag känner dem, men det vill jag inte tänka på.
Jag sitter här och säger att jag älskar dem och att jag inte kan leva utan dem.
Men de vet inte ens att jag existerar.
Just nu spelar det faktiskt inte så stor roll, för jag kan ändå inte göra något åt det just nu.
Så det jag kan göra är att lyssna på musiken och fantisera.
Jag kan tänka att jag pratar med dem, umgås, skrattar och att jag verkligen får känna dem.
Bara så länge, tills jag får göra det på riktigt.
Och jag tror inte att jag kommer bli besviken.
För de är underbart bäst.

Så är det bara.

Jag tycker så synd om er om aldrig kommer upptäcka det.
Det blir en riktig vändpunkt i era liv.
Ett nytt liv.

Nu blev det här ganska dramatiskt and so, men så här är det.
Jag säger det inte bara för att säga det.
De ÄR verkligen mitt liv! De förändrade mitt liv och de räddar mig!
Så är det.

Om ni bara visste vad de kan göra.




Nu fick jag inte ner allt som flyger runt i mitt huvud, men det skulle ta så lång tid.
Vi får ta det någon annan gång.