And i've been working like a dog.




Det var tre år sedan idag.
Eller, igår, men vi kan låtsas att det är den första.
Kära ms. X såg reklamen på tv.
Hon bad mig spela in det.
Jag gjorde det, och tittade samtidigt. Men inte på hela, vilket gör min historia tråkigt, för min Beatlemania började faktiskt inte för tre år sedan.
Men om ms. X och ms. Y inte hade sett den hade de aldrig blivit Beatlemaniade och aldrig kunnat smitta mig när jag kommit hem från Danmark eller var jag nu var. För det var så det började.
Mitt liv.

Vad poetiskt. Men allvarligt, Beatles är ju mitt liv. Jag förstår inte hur jag överlevde innan jag upptäckte dem, och jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade upptäckt dem.
Jag hade nog varit död.
Jag förstår inte hur folk inte kan gilla dem! De är ju bäst! BÄST!



Vi såg i alla fall på den idag. Jag och ms. X, eftersom ms. Y tragiskt nog inte är så maniad förut.
Om du läser detta ms. Y så gör det ingenting. Vi älskar dig ändå.
Ta det inte på fel sätt.

Jag älskar dem så mycket att jag sprängs.
Jag måste till 60-talet, annars dör jag. På riktigt.

Förresten ska Ringo också släppa en Best of-skiva.



Jag måste köpa den.
Och Dylans.
Och Traveling Wilburys-skiv/DVDboxen.
Jag behöver pengar.