Det blir bara nytt.
Allt.
Folk sticker.
Folk kommer.
Jag har världens ångest för att jag lyssnar så mycket på Mando och alldeles för lite på Beatles.
Fast de är bäst.
Det bästa som finns.
Mando är ingentning jämfört med dem. De är bara ett sätt för mig att slippa må så dåligt över att jag inte lever på 60-talet.
För det är där jag hör hemma.
Dit ska jag.
Och medan jag väntar lyssnar jag på Mando.
Jag mår dåligt för att jag inte får se Mando igen. Jag behöver Björn. För han får mig att må bättre över nutiden.
Samtidigt får han mig för att må dåligt. Över att jag aldrig kommer få honom eller för att han får mig att lyssna mindre på Beatles.
Men bådas musik gör mig glad.
Beatles har Everybody's Got Something To Hide Except For Me And My Monkey.
Mando har Song For Aberdeen.
Vi vet ju alla vilken av de låtarna som är bäst. Men båda gör mig glad, hur ledsen jag är.
Jag tvivlar inte en sekund på att min kärlek till Beatles kommer svalna. De är en helt annan nivå av kärlek.
Men det känns fortfarande inte bra i mig.
För Beatles är så jävla mycket bättre.
Ibland fattar jag inte att jag ens bryr mig om att lyssna på nåt annat.

Jag "älskar" Björn.
Jag "älskar" Gustaf.
Men jag ÄLSKAR George, John, Paul och Ringo.
Mer än något annat.
I hela världen.



Saker kanske förändras.
Men jag kommer alltid älska Beatles.
Mest
I
Hela
Världen
För
Alltid

Det är egentligen det enda jag vet.

Tja, det och att Björns ass är perfection.