Läste just igenom mitt "Paul's broken a glass, broken a glass, Paul's broken a glass, a glass, a glass he's broke today"-inlägg och märkte hur cheesy det lät. Det lät riktigt mesigt.
Det beror med högsta sannorlikhet på att det är helt omöjligt för mig att förklara vad Beatles betyder för mig och hur mycket de har gjort för mig.
Lite beror det nog på min trötthet och mitt intag av koffein också.
De är fan de bästa som finns. Och det säger jag bara inte. Jag menar det från he bottom of my heart. Bäst beskriver det inte ens för det ordet är söndertjatat. Det finns inga ord eller uttryck i världen som kan beskriva hur jävla mycket de betyder för mig.
Allt räcker inte.
Jag vet inte hur jag skulle fungera utan dem. Jag skulle troligtvis inte göra det. Hur dåligt jag än mår så får de mig att gå upp på morgonen och klara mig igenom hela dagen utan att få ett nervöst sammanbrott och bara släppa allt och dö. Även om jag gärna skulle vilja det ibland.
Och ändå lever jag så långt bort. Alldeles för långt bort.
Och jag förstår inte att jag en en gång försöker förklara, för det går inte. Jag kommer ingen vart.
Det finns inte ord.

Ta mig till the summer of love där vi kan dansa med blommor i håret och aldrig sluta älska.
To the place where I belong.
Med Beatles.
För utan dem fungerar jag inte.


Och Martha får vara med.