Det finns, på riktigt, ingenting bättre än Beatles.
De är så helt jävla bäst att det inte finns.
Jag älskar dem mer än något annat.
Och på ett helt annat sätt.
De är en helt annan level av kärlek.
De är mitt liv. De gör mitt liv till något. De gör mitt liv värt att leva. Jag vet inte vad eller var jag skulle vara utan dem.
De hjälpte mig genom hela högstadiet. När jag mådde som sämst och var som mest nere var de det som fick mig att gå upp på morgonen och klara hela dagen. De är ljuset i mitt liv och de finns liksom alltid där. Jag behöver bara se eller höra dem så är hela min dag gjord.
De gör mig lycklig.
Samtidigt blir jag riktigt olycklig för att jag lever 40 år efter dem. Jag har missat allt.
Men jag är fortfarande övertygad att jag kommer komma dit. För det är där jag hör hemma. Jag har verkligen inte hemma här. Det är där jag måste vara, annars kan jag inte leva. Jag klarar inte ett helt liv utan dem.
De är allt.
Jag måste få vara med dem. För jag älskar dem så mycket. Jättemest. Jag kan inte ens försöka förklara. Skulle jag göra det skulle det inte räcka. De betyder så mycket för mig.
De är egentligen de enda personerna jag kan tänka mig att spendera mitt liv med. Får jag inte dem vet jag inte om jag kommer bli helt lycklig. Det kommer alltid saknas något.
Jag tror inte att jag kommer sluta älska dem.
Aldrig.
Jag har gjort det 24/7 i typ fyra år. Nu sitter de alldeles för djupt. De sitter längst in i hjärtat och överallt i min kropp. Alla andra jag pratar och tjatar om är bara stoft. De sitter inte fast. De flyger runt lite. Beatles är där och kommer aldrig försvinna.
Aldrig, aldrig, aldrig.

Det här inlägget kommer inte ens i närheten av att förklara hur jävla mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig. Det går inte.

De är det bästa som finns.



I Feel Fine (Live in Blackpool '65) - Beatles