En sak jag hatar att tänka på
men som alltid dyker upp i huvdet såhär på natten.
När det är tomt och mörkt och allt jag har är min musik oh Gustafs orgasmskrik.


Paul.
Ringo.
Bob.

Försvinner.

Jag tror inte på döden egentligen. Det är för enkelt och för sorgligt.
Det kan inte bara ta slut.
Jag är nästan helt 101 % säker på att det fortsätter.
Jag vet inte hur, eller när.
Men det kan inte bara sluta.
Kan inte
Får inte
Vill inte

Men älsklingsGeorge och älskingsJohn är inte kvar.
På jorden.
Samma jord som Paul, Ringo och Bobby.
Som jag.
Det enda sättet jag kan skriva om det på är att bara skriva
och förtränga.
För om jag tänker på det
breakar jag down and cry
jag klarar inte av det
för jag förstår det inte.
De finns i mig
hela tiden.
Every step I take
Every move I make, liksom.

Men tänk när de försvinner.
Jag drömde det om Paul en gång.
Då la jag mig ner i sängen och grät och bara stirrade
mamma undrade varför
och sa att jag behövde gå ut med soporna
men jag låg bara och stirrade

Jag var helt förtvivlad när jag vaknade.

Jag kommer inte klara det.
Jag kommer försvinna själv.
Förtvina och flyga iväg
aldrig koma tillbaka
fly in i mina drömmar
långt långt långt bort
med dem
John George Linda Mal Brian Stu Jim Janis Jimi

Nyheterna kommer döda mig
tidningsrubrikerna
Jag kommer förstöras
för de är det enda som håller mig vid liv

Jag ska inte tänka
jag ska förtränga
som allt annat
lås in det i skåpet i bakhuvudet och plocka aldrig fram det.
Den dagen kommer jag sprängas.

Det får inte hända.
Jag ska försvinna före.
Annars blir det samtidigt.

Då ses vi i Nagiala.