Vacker.

Riktiga, äkta leenden är det bästa jag vet.
Nästan.
När man ser glädjen i den andra personen och de ler med ögonen och inte bara med munnen.
Det är stor skillnad.

Jag måste sluta jämföra mig med alla andra och sluta vilja vara som andra och börja vara den jag är och sluta låtsas.
Jag tror inte att jag har accepterat den jag är.
Jag är nog den. Men jag har inte accepterat det, för jag vill alltid vara som någon annan. Flera andra. Samtidigt.
Jag har ångest över allt. Jag oroar mig för mycket över allt och jag bryr mig för mycket. Jag vill strunta i allt och bara ligga, men det kan jag inte. Jag kan inte. Jag kan inte sluta tänka. Jag tänker på allt för mycket.
Jag bryr mig för mycket om vad mina föräldrar ska säga.
Jag måste vara med tonåring. Mer fri ungdom. Inte jätteduktig och fin hela tiden.
Jag tror att jag hade mått bra av det.
Fast jag hade oroat mig för mycket.
Jag hatar telefoner och nya människor.
Nej, egentligen gör jag inte det. Jag tror att de hatar mig.
Inga misstag. Inga missförstånd. Inga dåliga intryck.
Perfekt.
Jag vill vara perfekt men ändå inte alls perfekt.
Jag vill vara allt på samma gång och lyssna på allt och göra allt men samtidigt vill jag bara dö.
Tack.

Nu ska jag lyssna (titta) på Mando och glömma att jag inte lever på 60-talet.
Het, vacker, snygg, sexig, söt.
Det finns mycket bättre musik.

Vilket långt och ångestfyllt, självkritiskt inlägg.
Men så känner jag mig.
Varje natt.
Det kändes längre än vad det var.
Jag kanske tänker mycket mindre än vad jag tror.