There will be no sorrow.
Let it be.

Det är så typiskt mig att bli sjuk när det är sommarlov.
Man slappnar av och blodet börjar pumpa som vanligt igen, och då kommer förkylningen ut i kroppen.
Det blir egentligen inte så tor skillnad, efter som jag ändå bara ligger vid TVn och datorn, men det känns bra att veta att man kan gå ut om man vill.
Men jag orkar ändå inte.
Dock skulle jag gärna slippa halsen och huvudet.

Det är bara 15 dagar kvar till Peace & Love.
Jag blir nervös när jag tänker på det.
Hur nära jag kommer vara Björn. Och Gustaf.
Nu pirrar det igen.

Jag är trött men jag vill inte sova.
Jag vill sitta här med musik i månader och bara dö. Dränkas i gitarrer och röster och texter och pianon, baser, trummor.
Hela den härliga känslan musik ger en.
Lycka och sorg.
På samma gång typ.
Förutom Håkan.
Då blir man bara lycklig.

Mitt rum är stökigt och jag känner mig rebellisk.
Ungefär som när jag hade hatt i kyrkan.
"Haha! In your face Jesus!" tänkte jag då.
Sen blev det tårar.

Jag vill kunna spela gitarr!
Det suger att man inte är en naturbegåvning.
Då skulle jag spela saxofon också.

Nu ska jag knarka olika Paralyzedvideor och hitta den där Gustaf stönar mest.
Ja, det är det jag gör på kvällarna.
Det är bättre än fjortisfylla.
Jag hatar fjortisfyllor och "jagshd äööärtr dffulkkkkkl hasahsahhaha"-blogginlägg.
Hur fan lyckades de skriva in rätt lösenord om de är så fulla?