Nästan inte.
Jag är mer nervös och peppad inför Peace & Love än jag någonsin varit!
Och ångest inför att mitt öga inte försvinner!

Jag förbereder för fullt!
Idag har jag:

- Strukit en klänning.
- Tömt kameran.
- Tvingat min lillasyster att tömma och ladda kameran till på onsdag eftersom hon behövde den.
- Fixat klart min väska.
- Letat upp den gröna saken att ha pengar i.
- Tittat på Down In The Past och taggat med min kära vän.
- Tänkt på Björn.

Jag vet inte riktigt och kan inte riktigt förklara vad han har gjort med mig.
Jag vet inte ens om jag gillar det.
Sedan den 28 mars då jag såg dem har jag varit alldeles såld. Att har varit han, typ. Jag har tänkt på honom typ hela tiden. Hur lugn och mellow han är. Hans fina dalmål. Hur han slänger sin vackra snedlugg ur ögonen och nästan pausar det han pratar om för att göra det. Hur han rör sig. Hans ass. Hans leende och hans underbart blågrå ögon som ser rakt igenom en. Hans sätt att röra sig mot gitarren och hans sätt att röra med läpparna i mikrofonen när han sjunger. Hans otroligt starka röst. 
Allt med honom.
Jag är helt förvånad själv att jag är såhär såld. Jag är alldeles hopelessly devoted och förtvivlat förälskad i mannen. Men allt med honom är så jävla underbart.

På ett sätt älskar jag det, på ett annat sätt inte.

Det är självklart jobbigt att vara olyckligt kär i någon som är, inte omöjlig, men väldigt svår att få. Men det är mycket enklare än att vara kär i Beatles. Som lever 40 år före mig i England.
Björn är trots allt bara 11 år äldre än jag och bor faktiskt i Sverige.
Det gör det enklare.
De gör det enklare att leva nu. Jag har fortfarande hemma på 60-talet, och Beatles är mitt allt. De är bäst och jämfört med dem kan Björn gå och dränka sig i Dalälven. Men han, eller hela mando, gör det enklare att leva nu. I Sverige.
Jag är inte lika deprimerad som jag brukade vara över att jag inter lever på 60-talet. Det är inte längre allt jag går runt och tänker på.
Det är väldigt skönt, för jag mådde inte bra. Jag hör fortfarande inte hemma här, och 60-talet är fortfarandra var jag ska vara. Men de gör det enklara att handskas med det. Enklare att leva här tills jag väl kommer till 60-talet.
Det tackar jag dem djupt för.

Det som är det kanske jobbigaste är alla de skuldkänslor jag känner mot Beatles.
Mina känslor har verkligen inte svalnat för dem, det är mina känslor för Björn som blivit större.
Beatles är allt. Det är mitt liv. De är jag.
Jag andas Beatles. Jag lever för dem.
Utan dem vore jag ingenting.
Björn är ingenting jämfört med dem.
De har hjälpt mig på så många olika sätt.
De är bäst.

Jag vet att jag älskar dem lika mycket som jag alltid gjort och alltid kommer att göra. Och min förälskelse i Björn är ingen förälskelse om man jämför hur jävla mycket jag älskar Beatles. Hur jävla mycket de betyder för mig.
De är ALLT!
Verkligen allt.
Utan dem skulle jag inte klara någoting.
Jag skulle inte funka utan dem.
Jag vet det.
De är kärlek på en helt annan nivå.

Men jag lyssnar inte lika mycket.
Jag tänker inte lika mycket.
Jag tittar inte på lika många videor. Sparar inte lika många bilder. Är inte inne på lika många sidor som förut.
Som innan Björn.
Ingenting i min kärlek för dem har förändrats, men jag mår psykiskt dåligt av det, och fysiskt.
Det gör ont i mig.

Jag vet att så länge jag själv vet att jag älskar dem som jag alltid gjort och alltid kommer göra det så är det lugnt.
Men jag kan inte hjälp att tänka att min besatthet har svalnat.
Det vill jag inte.
Och det tror jag inte riktigt heller.
Björn är en fas.
Beatles finns för alltid. Överallt i mig.
Björn sitter i fingernageln. Han växer snart bort.

Nu är jag så nervös och exhalterad inför att få se den vackra Björn igen att jag inte somnat förrän klockan 5 de senaste dagarna.
Jag är helt enkelt inte trött. Jag är så peppad!
Snart får jag se honom igen!
På riktigt!
Röra sig på det där sättet. Kanske till och med le sådär underbart.
Kanske jag vågar säga något.
Men vad ska jag säga?

Äh, who am I kidding, jag kommer inte få ur mig ett ord.
Antingen gråter jag eller så stirrar jag bara.

Detta blev ett mycket långt inlägg och jag tror inte att någon orkat läsa det, men det spelar faktiskt inte så stor roll, för det var skönt att skriva det.


Vacker.


Vackrast.