Så har man sett Bob.

Jag vet inte, jag kan inte förklara. Jag kan inte beskriva, det känns så sjukt overkligt.
Mitt liv känns komplett, men tomt, för jag är inte kvar hos honom. Två dagar i rad handlade bara om Bob och nu är han borta. Jag saknar honom, jag saknar honom på riktigt.
Konserterna var helt sjuka, jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.
Jag skrek och jag grät, men mest av allt satt jag bara och stirrade.
Det känns helt surrealistiskt att jag sett Bob. Min man. My love. Mannen jag avgudat, älskat och sett upp till i flera års tid. Samma person som sjunger på de LPskivor jag lyssnat på i hundratals timmar i min säng och i min soffa. Play it fucking loud-mannen. Mannen jag sett i alla intervjuer, mannen på skivomslagen, mannen med håret.
Jag förstår det inte, jag förstår det verkligen inte.
Samtidigt är jag så jävla lycklig. De få sekunder jag förstår det inser jag att nu, nu kan jag dö lycklig.
Jag har sett Bob Dylan.
Lonesome death of Hattie Carroll, Ballad of Hollis Brown, Just Like a Woman, High Water, All Along The Watchtower, Leopard-Skin Pill-Box Hat, Don't Think Twice, It's Alright, Stuck Inside a Mobile with the Memphis Blues Again, Spirit on the Water, It's Alright Ma (I'm Only Bleeding), Tweedle Dee & Tweedle Dum, Highway 61 Revisted, Blowing in the Wind...
Allt var helt jävla underbart.
Jag älskar dig Bob.