Eftersom jag varit för lat och nere efter min resa till Oasis och Stockholm, så nu, efter en vecka orkar jag i alla fall lägga upp bilder. Frågan är om jag orkar berätta om det en gång till.











Vi köade i tre dagar. Två nätter. Två iskalla nätter.
Totally worth it.
Jag tror aldrig att jag frusit så mycket som första natten, efter att ha legat ute i 12 timmar och Pressbyrån öppnade gick jag in, köpte mig en varm choklad och när jag satte mig på stolen började jag gråta.
Efter någon timme hade jag redan glömt hur kallt det var och var glad och nöjd.
Vi hade det väldigt mysigt där vi satt, drack varm choklad, spelade gitarr, fick besök av både norrmän och ukrainare.




Det lönade sig att köa. På onsdagen (dagen D, konsertdagen, dagen Oasis, dagen bäst) fick jag och Miranda ett telefonsamtal när vi var på toaletten för att fixa iordning oss. De andra hade fått veta av byggarbetarna att "era idoler nog anlänt med buss på baksidan" och lämnat alla våra saker för att springa dit. Vi packade snabbt ihop våra saker och sprang allt vad vi hade ner på baksidan, smutsiga i håret och ringar under ögonen. När vi kom dit var de andra på väg in i bussen. Jag trodde för ett tag att de satt där inne och att vi skulle få träffa dem, fick panik. Vi fick snabbt reda på att bara chauffören var där och vi blev insläppta i deras turnébuss på en kopp te.
Tror att han tyckte lite synd om oss som köat så pass länge när den första andra köande kom klockan fyra på onsdagsmorgonen, men det lönade sig som sagt.
Vi bjöds på te, chips och kakor (alldeles för illamående för att äta något). Chauffören Malcom (med en av världens vackraste dialekter) visade oss var Noel (det var hans och Andys buss, Liam och Gem hade en nanna) brukade sitta och titta på TV, var hans jacka hängde, var de sov... Vi satt och stirrade. Helt jävla sjukt att vi satt där inne alltså.
Jag lade märke till att bussen inte hade någon diskmaskin och drack ur min tekopp från alla håll och kanter för att kanske få i mig en liten atom av Noel.
Efter en halvtimme eller så fick vi lämna bussen eftersom Malcom behövde sova, men han sa att vi var välkomna igen om vi frös eller något.
Vi lämnade bussen med leenden som sträckte sig från öra till öra och när vi rundat hörnet så Malcom inte längre såg oss skrek vi. Jag var så jävla lycklig just då. Vi stod längst fram i kön, hade just suttit i samma soffa som Noel Gallagher och om några timmar var det dags för konserten.



Insläppet kom. Trycket var enormt, men jag var först, skyndade mig ner för trappen och när väl tittade upp möttes jag av ett golv som redan var till hälften fullt. Det stod folk vid staketet i mitten och den bästa lediga platsen var antingen på typ åttonde raden i mitten eller längst fram till vänster. Jag sprang i min vildaste panik till staketet på vänster sida eftersom jag inte alls ville spendera halva konserten med att försöka tränga mig längst fram och förstöra den ultimata konsertkänslan.
Jag blev ledsen, det kan jag inte förneka. Jag satte mig med ryggen mot staketet och grät. Det kändes så jävla orättvist och onödigt att ha köat såpass länge just då.
Senare fick vi reda på (av vakten som släppt in oss, som såg jätteledsen ut) att de behövt flytta kön utanför vår ingång för att den var för lång, ställt den vid två andra ingångar och sedan släppt in dem några minuter tidigare.

Men vi sörjde inte länge. Förbandet kom efter en timme och jag kunde inte vara med okoncentrerad. Jag såg alla i bandet utom Liam stå vid scenkanten och lyssna. När jag först fick syn på Andy började jag gråta igen. Det kändes helt sjukt, han bara stod där liksom. Jag fick ingen förvarning.
Ceasars tog slut och scenen tändes igen för att ändras. Jag började med att skrika av exhaltering och nervositet, sen, som jag alltid blir när jag blir för nervös, stod jag bara och stirrade. De spelade Helter Skelter medan scenen gjordes iordning, så den skrek vi glatt med i.

Fuckin' in the bushes vilken jävla inledning. De spelar den, lamporna börjar blinka, jag skriker som att mitt liv hänger på det. De kör typ hela låten innan de kommer in. Jag ser Gem och Andy komma, jag skriker. Utan förvarning står Liam där på scenen vid sin mikrofon. Jag förstår det inte. Jag skriker, men jag förstår det verkligen inte.
De inleder med Rock'n'Roll Star och jag skriker sönder min röst på två sekunder.

Platserna är inte dåliga, inte alls. Visst skulle jag inte tackat nej till att stå längst fram, men Gem är precis mittemot mig och flera tjejer längst fram blir överburna redan under första och andra låten = mardröm. Det var tryck nog där vi stod.
Det kanske bästa var att de runt oss var såpass tråkiga att när vi skrek så jävla mycket, så utmärktes det ännu mer bland alla som bara stod där och klappade händerna. Vakterna skrattade åt oss, gav oss vatten och sa "Här, drick. Ni skriker mest av alla."
En bit in i konserten ser Liam oss för första gången. Han tittar rakt mot oss. Jag avlider. Jag skriker ut allt, jag sträcker mig efter honom, skriker ut min själ för att han ska komma bort till mig. Jag vill så gärna se honom närmare. Röra honom.

I Am the Walrus, Liam står på andra sidan scenen, längst bort ifrån oss, pekar mot oss och vinkar oss till sig. VI skriker. Vi skriker och sträcker oss. Jag blir kanske dubbelt så lång.
Liam går över scenen, ställer sig längst ut på kanten, längst till vänster där det inte är några spotlights, lutar sig framåt, ser rakt på oss och vinkar till sig igen.
Jag ser hans ögon, hans lilla skelning, hans ansiktsdrag. Jag skriker. Oj, vad jag skriker. Jag sträcker mig. Mina händer är någon meter ifrån honom. Jag vet inte vad jag ska göra, jag får inte in det i huvudet. Att det är Liam Gallagher som står där framför mig, med Gems gitarrsolo i ryggen och sin bror Noel på andra sidan scenen. Han ler lite, han ler faktiskt, sedan klappar han händerna lite med blicken fortfarande fäst på oss, sen sjunger han klart låten.

Vakterna förbjöd oss att hålla upp banderollen vi skrivit ("Ifall någon skulle behöva bli överburen") men eftersom att det är sista låten är det den enda chansen för dem att se den, så vi drar upp den och håller den så högt upp som möjligt för att Liam ska se den. De jävla vakterna kommer direkt och drar ner den. Jag tror Gem och Andy hann se den. Liam såg nog att vi höll i något, men inte vad det stod.
Det gjorde ingenting.
Liam visste att jag existerade, och inget i världen kunde göra mig ledsen.

Det var den bästa konserten jag varit på i mitt liv och den bästa dagen jag levt.
Jag har aldrig varit så lycklig som den dagen.
Det enda dåliga var att Noel var så långt borta. Men rösten hördes inte mindre bra för det. Den akustiska Don't Look Back In Anger var inte sämre, inte ens med den sjungande skara av 10000 personer.

Ingenting var dåligt.
Allt var så fuckin' jävla bra och jag kan inte förstå att det redan gått en vecka och att jagh just nu, för en vecka stod där och hoppade och skrek och var så sjukt jävla lycklig.
Att jag nu sitter här mitt i skogen, mörket och snön är äckligt blä. Jag vill inte vara här, vill inte, vill inte, vill inte. När jag väl var i Stockholm ville jag inte åka därifrån. Aldrig någonsin. Jag skulle göra vad som helst för att få ligga där och frysa så mycket att jag gråter. Hellre det än att sitta framför min datorskärm och gråta.

Det här var sjukt jobbigt att skriva.

This is for all the young ladies in the front.