Håkan Hellström, en sådan vacker människa.
Ett ord räcker för att förklara känslan jag får när jag ser honom:
Lycka.
Det var allt jag kände från när vi började köa vid tre fram till det att jag vaknade nästa dag. Fortfarande är jag lycklig.
Håkan gör mig lycklig helt enkelt.

Vi stod längst fram i mitten. Precis framför hans mikrofon.
Han var någon meter ifrån mig. Jag skrek ut låtarna, skrek ut min lycka.
Han såg mig i ögonen. Länge.
Inget vanligt "han tittade på mig" som på alla andra konserter och alla runt om en också tycker att han tittade på dem.
Han tittade på mig.
Mina ögon såg hans och han såg in i mina.
Mina favoritsekunder på hela kvällen.
Håkan vet att jag existerar.

Det var helt underbart.
Hurricane Gilbert var magisk. Hurricane grät. Det var så vackert.
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Vi två, 17 år, Minnen av Aprilhimlen, jag säger bara det. Oj, så vackert.
Alla låtar! Lyckan som fyller mig när jag ser och hör Håkan! Det är en av världens bästa känslor!
Jag fick ta hans hand.

Allt var bara så vackert och bra hela kvällen. Fredag den 13e. Otursdag? No way.
Det enda kanske var att vi inte hann träffa honom, men vi hann träffa pianisten som sade att han skulle ge Håkan ett litet brev vi skrev snabbt.
Vi skrev hur mycket det betydde att han kom hit. Att han kom hit och lyste upp i vintermörket.
Det var verkligen precis vad jag behövde.
Håkan, du är bäst.
Han är en sådan vacker människa. Han är på riktigt.
Han skulle kunna vara vem som helst, det är det jag älskar med honom.
Fast han är inte alls som vem som helst.