Ville bara säga att jag är löjligt excited inför den nya Harry Potterfilmen som kommer i sommar.
Min, kanske lite mer gömda, besatthet är Harry Potter. Jag har älskat böckerna (och filmerna. Inte lika mycket som böckerna, men nog mycket för att kunna replikerna utantill) så länge jag kan minnas. I mina barndomsdagar har jagoch mina kompisar lekt att vi gått på Hogwarts i timmar. Vi gjorde trollstavar i träslöjden och trolldrycker av diskmedel. Jag har rollspelat, jag har nördat mig med att kunna alla namn och trollformler (letar jag längst bak i minnet kan jag nog de flesta fortfarande) och Ron Weasley var en av mina första förälskelser (likaså Rupert Grint).
Harry Potter är en stor del av mitt liv, faktiskt. Jag glömmer det from time to time, men när jag tänker på det så har jag älskat böckerna väldigt, väldigt länge. Jag älskar dem faktiskt. Jag har läst alla böcker säkert tusen gånger (bäst = Fenixorden. Och Dödsrelikerna).
Dödsrelikerna är nog den enda bok jag någonsin gråtit av. Jag minns att jag läste ut den klockan två på natten och satt och storbölade i min säng. Både för det som händer, och för att det verkligen var slutet. Inga fler böcker att se fram emot.
Men två till filmer har jag att se fram emot (okej, tekniskt sett tre eftersom Halvblodsprinsen blir två filmer), och självklart kommer jag gå på premiären.
Harry Potterböckerna har faktiskt funnits i mitt liv längre än Beatles.
Jag säger inte att de har betytt mer för mig eller hjälpt mig mer, för det har de inte, inte alls. Men de var nog min första, stora besatthet.
Jag ville inget hellre än att få brevet som sade att jag blivit intagen till Hogwarts året jag skulle fylla 11, och självklart blev jag väldigt ledsen när det aldrig kom.
Jag vet inte om detta är någon sorts kärleksförklaring eller något, men jag älskar verkligen Harry Potter. Hur böckerna får en att försvinna in i en annan värld och glömma tid och rum, och inte minst, att tro på magi.
Jag tror aldrig att jag kommer sluta älska Harry Potter. Faktiskt.