Lasse är så fin att jag inte vet hur jag ska uttrycka det. Men igår såg jag honom, och även om han spelade i typ två timmar så har jag inte fått nog. Jag måste ha mer, för det var så jävla bra!
Han såg mig. Jag log, han log. Det var bara så jävla fint alltihop.
Nu har jag drabbats av den ökända konsert-deppen. För en dag sedan stod jag där och skrek med i Söndag 13.3.99 och nu sitter jag här hemma och nej, jag skriker inte, jag svettas inte, jag är inte i extas.
Helvete, vad fint det var.