Feels like I'm fading
Jag känner mig så himla ensam.
Ensam, rutinmässig och punktlös. Jag behöver något mer än min egen existens. Jag behöver göra mer än att bara vara.
Nervtrådarna i min kropp letar sig sakta men säkert ner i sängen, ut i väggarna och jag växer fast här, i ett träd av tankar och drömmar om vad jag skulle kunna göra egentligen.
Det är en hemsk känsla att vara fast någonstans, att inte kunna ta sig bort och till slut tappa orken på att det kommer att hända. Att bara vänta på att något kommer. Gör ingenting för att få tiden att gå. Har det redan gått två veckor? Två månader?
Fyra. Jävla. År.
Inatt saknar jag min älskade, älskade Ida så mycket att jag hade cyklat till Östersund ifall det inte hade inneburit att jag skulle utsätta mig själv för livshotande köldskador.
Bring on the groove
Postat av: ylva
halsbandet, älskar det
Trackback
