Istället för att göra mina läxor ser jag på livevideor med Paul och inser att jag kommer avlida ifall han spelar Let Me Roll It eller Calico Skies.
Herre min gud, hur ska jag klara av detta?
Paul. McCartney. Min gud, min man sedan nästan 6 år tillbaka. Han har varit med och format praktiskt taget hela mitt liv och jag har bara älskat honom mer för varje minut som gått sedan jag såg honom i A Hard Days Night en augustidag 2004. Han var min första favorit i Beatles. Han spelade på Ullevi bara två månader innan jag upptäckte dem och det krossade mitt hjärta att jag inte upptäckt dem tidigare och fått se honom.
Sedan dess har min dröm varit att få se honom, men det har alltid legat så långt borta. Känts som en önskedröm, med bara någon procents chans att slå in.
När jag år 2005 var i London så spelade han i Hyde Park. Jag fick reda på det dagen innan och inga biljetter hade köpts, men jag stod där utanför. Balanserade på ett staket för att få se en skymt av honom på en bildskärm mellan de höga träden och jag hörde honom spela Sgt. Peppers tillsammans med U2. Jag minns hur stort det var, hur benen var nära på att vika sig under mig när jag hörde hans röst efter ett års konstant lyssnande på den från min LP-högtalare.
Och nu när jag faktiskt ska få se honom, 100%, även denna gång i Hyde Park, vet jag inte vad jag ska tänka. Vad jag ska göra. Hur ska jag lyckas uppleva det nog mycket? Hur ska jag lyckas ta in det? Hur ska jag klara av att se min första stora kärlek, min räddare, min hjälte några meter ifrån mig. Se hans ögon och det där kroppspråket som jag sett på så ofantligt många timmars klipp. Jag klarade knappt av att höra hans röst (jag har inte ens lyckats förstå att det verkligen var han bakom de där träden). Hur ska jag klara av att se honom livs levande framför mig?

Det här är för stort för att beskriva. Det finns inget sätt för mig att uttrycka hur mycket jag har längtat efter detta, hur mycket Paul betyder för mig, hur jag knappt kan andas så fort jag tänker på det.