Five, six, seven, eight, nine, ten, I love you. 



Jag vill bara säga att det var 4 månader sedan jag såg och hörde Dylan, inte 5 som jag skrev förut.

Mina små kusiner är här, de sover här. Jag gick upp 2 idag. De kommer gå upp 8. Leksakerna är på övervåningen. Jag sover på övervåningen. Jag är inte ett dugg trött.
Sömn är överskattat.

Just nu är det kolsvart ute, jag gissar på att det kommer bli ljust igen om någon timme. Det är trots allt norrländsk sommar och nästan midnattsol. Jag tror att vi ligger lite för söder för att ha det... Jag bryr mig inte. Vi har i alla fall ljust nästan hela natten.
Det är en nattfjäril på mitt rum och flugan som var här när jag somnade surrar inte mer.
Jag undrar var den ligger...

Annars hoppas jag att det ska börja regna igen, det är härligt att höra regnet smattra mot plåttaket på natten. Det gjorde det igår. Jag försökte fånga den härliga känslan på min mobil, men regnet lät som ett tåg, så det blev inte så mysigt som det var.

Jag undrar om det är någon som ens läser det här. Det spelar faktiskt inte så stor roll, jag har den mest för att skriva när jag har tråkigt.
Jag har tråkigt. Men jag är inte trött.

Jag önskar att jag vore mer spontan. Jag tror ajg har blivit såhär efter att jag såg filmen "Sliding Doors". Liksom, om hon hinner in i tåget träffar hon en kille och hinner hem och upptäcker sin man/boyfriend med att vara otrogen och börjar då träffa killen som sedan visar sig vara den hon ska vara med.
 

Men om hon inte hinner med tåget ser hon inte sin man/boyfriend vara otrogen, utan upptäcker det på något annat sätt, på den tiden då hon egentligen kunde bygga upp en ny relation och inte vara med sin man/boyfriend som hon ändå kommer behöva sluta vara med till slut... Hur ett sådant litet val kan förädra ens liv så mycket.

Idag var jag t.ex hemma hela dagen, om jag istället hade hoppat på bussen och åkt till Sundsvall kanske något hade hänt mig som förändrar mitt liv för evigt, men det hände inte mig, för jag stannade hemma. Jag krockade inte ihop med någon som skulle förändra mitt liv på väg ut från busstationen, jag låg hemma i soffan och tittade på Herkules (som jag för övrigt sett så många gånger att jag kan sångerna).

Men tänk om jag då hade hoppat på bussen och åkt till Sundsvall och ändå inte krockat ihop med någon på väg ut från busstationen, utan om jag istället hade varit hemma blivit uppringd av någon som säger att jag vunnit en miljon kronor. Det hade jag ju inte vetat.
Nu vet jag att ingen gjorde det, för jag stannade hemma, men tänk om jag hade stött ihop med någon i Sundsvall som hade förändrat mitt liv. En person som jag aldrig kommer att träffa. Tänk om det var personen som jag det var meningen att jag skulle leva resten av mitt liv med, men inte kommer göra det eftersom jag inte hoppade på den där bussen till Sundsvall.
Tänk om jag nu kommer spendera mitt liv med fel person, en person som jag tror är den rätta, men egentligen är det den personen som jag skulle krockat in i om jag hade åkt till Sundsvall den dagen.

Det är svårt.

Nu när jag tänker såhär, tänk om jag skulle hoppa på en buss till Sundsvall imorgon men när jag sedan sitter på bussen så får jag ett mail hemma hos mig som jag hade sett om jag varit hemme som säger att de gjort en lottning mellan alla medlemmar på Pauls hemsida och att jag vunnit en dagsträff med Paul, men bara om jag svarar inom tre timmar annars lottar de ut en ny person.
Då hade jag inte fått träffa Paul, för jag sitter på en buss till Sundsvall för att jag dagen innan tänkt att jag kanske kommer träffa min soulmate på väg ut från busstationen.
Så gör jag inte det.
Jag går runt i Sundsvall de där tre timmarna och hoppas på att krocka in i någon, hoppas på att all den tid och pengar jag ödslat på bussen inte är bortslängda. Tittar på alla personer som går förbi mig.
Men ingenting händer. Så jag åker hem.

Så kommer jag hem, loggar in på datorn, och där är mailet.
Först blir jag överlycklig, sedan tittar jag på tiden det skickats. Fem timmar sedan.
Då dödar jag mig själv för att jag varit så dum.
Jag blir aldrig glad.

Om jag då inte bestämt mig för att åka till Sundsvall bara för att jag kanske skulle krocka in i min soulmate, då hade jag fått brevet och en vecka senare träffat Paul.

Det vet man ju inte.

Det är det som är så svårt.

Så är det verkligen så bra att vara så spontan som jag önskar att jag vore.
Och nu vet jag inte om jag önskar det längre.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag kan inte vara hemma hela dagarna och vänta på det mail som säkert inte ens kommer.
Men jag kan inte hoppa på vilken buss som helst och hoppas på att jag träffar någon.
Jag borde kanske bara leva som jag gjort hela tiden, och hoppas att det fixar sig i slutändan.
Sikta in mig på att få bra betyg så jag kan börja på ett bra gymnasium och sedan få ett bra jobb.
Eller sikta in mig på att vara så spontan som möjligt.
Köpa en klänning som jag vill ha och sedan ha för lite pengar när Ringo åker på turné.

Hoppa på en buss till Ö-vik istället för att plugga till matteprovet nästa dag.

Det är svårt.