Jag älskar dig.

Lasse är så fin att jag inte vet hur jag ska uttrycka det. Men igår såg jag honom, och även om han spelade i typ två timmar så har jag inte fått nog. Jag måste ha mer, för det var så jävla bra!
Han såg mig. Jag log, han log. Det var bara så jävla fint alltihop.
Nu har jag drabbats av den ökända konsert-deppen. För en dag sedan stod jag där och skrek med i Söndag 13.3.99 och nu sitter jag här hemma och nej, jag skriker inte, jag svettas inte, jag är inte i extas.
Helvete, vad fint det var.

Jag minns en tid då jag var 12 och inte kunde urskilja orden han sjöng.
Idag satt jag i mitt vardagsrum med Spanish Boots of Spanish Leather studsandes mellan väggara, munspelet skakade fönstrena och jag sjöng med i varenda ord.
Jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan jag har sett Bob Dylan
Nej, jag förstår det fortfarande inte.



Oh, but if I had the stars from the darkest night
And the diamonds from the deepest ocean
I'd forsake them all for your sweet kiss
For that's all I'm wishin' to be ownin'

Jag önskar att någon kunde ta mig härifrån. 

Förslagsvis någon av dessa:

... så får jag i alla fall mitt länge önskade Beatles tema-rum med life-sizedockor och en exakt kopia av Shea Staduim-scenen, så det är lite kul att vara hemma i alla fall
"Welcome home Amanda. Welcome home!"

Jag är jävligt lättskrämd, och har blivit sjukt rädd och paranoid efter de skräckfilmer jag sett. Den första jag såg var The Ring (skrev Ringo tre gånger innnan det blev rätt), det var för några år sedan och jag unviker fortfarande att titta mot min TV när jag ska sova. Ett år efter att jag sett den amerikanska så såg jag även den japaska och det gjorde det bara värre (trodde jag att det skulle bli bättre eller?).
Innan igår så hävdade jag att Barnhemmet var den läskigaste filmen jag sett, men det var innan jag såg
PARANORMAL ACTIVITY
Den handlar kort sagt om ett par som tror att deras hus är hemsökt och filmar när de sover för att se vad som händer.
Jag satt på andra raden i biosalongen med handen för ögonen varje gång en nattscen kom. Jag har bitit ner ett antal naglar och höll ett krampaktigt om läskburken genom praktiskt taget hela filmen. Det är fan den mest obehagliga och läskigaste filmen jag sett. Jag är jätterädd och har inte alls sovit bra inatt. När jag väl lyckats somna har jag vaknat flera gånger för att lyssna efter ljud, se till att min dörr fortfarande är stängd och att täcket ligger på plats.
Jag må vara lättskrämd, men det är en sjukt äcklig film.
Dock är den värd priset, för den är jävligt bra också! Men de bästa skräckfilmerna är väl de som man blir mest rädd för, och inte sitter och skrattar åt (dock utbytte jag och Bella en del nervösa skratt genom filmen).
Det kan vara den första skräckfilmen jag inte ångrar att jag såg när jag väl sett klart den.

Moulin Rouge är min favoritfilm. Det är en av de vackraste och starkaste filmerna jag vet.
Särskilt de här två scenerna. Jag gråter och får gåshud varje gång.

Det är slut på lovet, men det gör ingenting för jag har haft en kickass-time.
Jag har spenderat fem dagar i Stockholm med Ida och Kristoffer. Vi har åkt tunnelbana, fikat i Gamla Stan, hängt på Stureplan, åkt tunnelbana, varit på äventyr i förorten, ätit sushi, promenerat, fått skavsår, åkt pendeltåg, gått på Beyond Retro (som by the way bara består av äckligt fula 80-talsklänningar med stora turkosa blommor och axelvaddar nu för tiden), gått i backar, promenerat, träffat Linnéa, ätit klubbor, njutit av all lokaltrafik och plusgrader.
Stockholm är en fin stad för att det inte är norrland, för att det är så utspritt och man ändå kan ta sig överallt enkelt, för dess second hand- och skivaffärer och för Gamla Stan. Jag hatar trängseln och alla fjortisar, men med vackert sällskap och ett sju-dagarskort blir vilken stad som helst vacker.

Olja, stolhet, flaggan i vinden och handen på hjärtat, girig efter mer respekt, mer fruktan
materialistisk lycka, kaptilatisktisk lycka, vad kostar din bil, ditt hus, ditt liv och du har pengar kvar ändå
men ger det mer än självrespekt och självändamål är det för mycket, det har du aldrig råd med, inte med det huset!
Pumpande hjärtan giriga efter avundsjuka
Brustna hjärtan giriga efter medlidande och ömkan
Är du nöjd nu, när är nöjd, blir du aldrig nöjd?
Hur kan du få pengar ur hennes tårar, hur får du ett större hus utav hennes smutsiga naglar?
Några nollor till på pappret och lillfingret i vädret och rättigheten till att få förnedra på köpet.
Senaste tekniken, öronen vänjer sig vid digitala röster och oj, du kan se henne i ögonen, det känns så konstigt, du kan se hennes lidande och det lät inte så hemskt som du ser det, va?
Ger hon dig inte sin respekt så tar och berövar du henne av den. Ger hon dig inte sin kärlek så köper du den.
Och du är rädd för döden för att du kan bli rikare och för att du inte hittat nog med människor att komma ihåg dig.