Jag vill att folk ska bli glada av mig.
Jag vill vara glad hela tiden.
Men det är jag inte.
Jag vill.
Jag vill vara glad och hoppig och energisk och social.
Det är jag inte.
Ibland.
Antingen är jag det eller så är jag det inte.
Men aldrig på en helt vanlig dag.

Det måste hända något.

Laurens Cathedral - Mando Diao

Det blir bara nytt.
Allt.
Folk sticker.
Folk kommer.
Jag har världens ångest för att jag lyssnar så mycket på Mando och alldeles för lite på Beatles.
Fast de är bäst.
Det bästa som finns.
Mando är ingentning jämfört med dem. De är bara ett sätt för mig att slippa må så dåligt över att jag inte lever på 60-talet.
För det är där jag hör hemma.
Dit ska jag.
Och medan jag väntar lyssnar jag på Mando.
Jag mår dåligt för att jag inte får se Mando igen. Jag behöver Björn. För han får mig att må bättre över nutiden.
Samtidigt får han mig för att må dåligt. Över att jag aldrig kommer få honom eller för att han får mig att lyssna mindre på Beatles.
Men bådas musik gör mig glad.
Beatles har Everybody's Got Something To Hide Except For Me And My Monkey.
Mando har Song For Aberdeen.
Vi vet ju alla vilken av de låtarna som är bäst. Men båda gör mig glad, hur ledsen jag är.
Jag tvivlar inte en sekund på att min kärlek till Beatles kommer svalna. De är en helt annan nivå av kärlek.
Men det känns fortfarande inte bra i mig.
För Beatles är så jävla mycket bättre.
Ibland fattar jag inte att jag ens bryr mig om att lyssna på nåt annat.

Jag "älskar" Björn.
Jag "älskar" Gustaf.
Men jag ÄLSKAR George, John, Paul och Ringo.
Mer än något annat.
I hela världen.



Saker kanske förändras.
Men jag kommer alltid älska Beatles.
Mest
I
Hela
Världen
För
Alltid

Det är egentligen det enda jag vet.

Tja, det och att Björns ass är perfection.

Bring out your tanks, nazi bastards!



Nu kommer de lägga in 84098067 konserter i Tyskland.
Då kan vi få en.
Och tänk på att tyskarna är många fler än vi.
KOM HIT!!!
Jag saknar dig Björn. Och ditt ass.
It haunts my dreams.

Tyska är för övrigt världens fulaste språk och alla som bor där är nazister.
Nej, så är det inte.
Men jag är lite sur att Mando är så kända där.

Tröttar aldrig.
Det här är typ den bästa delen.
Fast alla äger.

Nu bet jag bort mina långa tumnaglar. De var de längsta nagalrna jag någonsin haft. Jag var så stolt att jag lyckats spara dem.
Nu är de borta.
FÖR EVIIIIIIIIIIIGT!

THE BLUES MAN!



Hurricane Festival är guld.

En sak jag hatar att tänka på
men som alltid dyker upp i huvdet såhär på natten.
När det är tomt och mörkt och allt jag har är min musik oh Gustafs orgasmskrik.


Paul.
Ringo.
Bob.

Försvinner.

Jag tror inte på döden egentligen. Det är för enkelt och för sorgligt.
Det kan inte bara ta slut.
Jag är nästan helt 101 % säker på att det fortsätter.
Jag vet inte hur, eller när.
Men det kan inte bara sluta.
Kan inte
Får inte
Vill inte

Men älsklingsGeorge och älskingsJohn är inte kvar.
På jorden.
Samma jord som Paul, Ringo och Bobby.
Som jag.
Det enda sättet jag kan skriva om det på är att bara skriva
och förtränga.
För om jag tänker på det
breakar jag down and cry
jag klarar inte av det
för jag förstår det inte.
De finns i mig
hela tiden.
Every step I take
Every move I make, liksom.

Men tänk när de försvinner.
Jag drömde det om Paul en gång.
Då la jag mig ner i sängen och grät och bara stirrade
mamma undrade varför
och sa att jag behövde gå ut med soporna
men jag låg bara och stirrade

Jag var helt förtvivlad när jag vaknade.

Jag kommer inte klara det.
Jag kommer försvinna själv.
Förtvina och flyga iväg
aldrig koma tillbaka
fly in i mina drömmar
långt långt långt bort
med dem
John George Linda Mal Brian Stu Jim Janis Jimi

Nyheterna kommer döda mig
tidningsrubrikerna
Jag kommer förstöras
för de är det enda som håller mig vid liv

Jag ska inte tänka
jag ska förtränga
som allt annat
lås in det i skåpet i bakhuvudet och plocka aldrig fram det.
Den dagen kommer jag sprängas.

Det får inte hända.
Jag ska försvinna före.
Annars blir det samtidigt.

Då ses vi i Nagiala.

Kom hit.
Snälla, underbara människa.

Jag vill ha kompisar men ingen vill bli kompis med mig för det vet ingenting om mig för jag är så asocial.
Kanske är bra att de inte vet något om mig.
Eller inte.

Annars är gymnasiet helt underbart.

Taxman - Beatles

Jag tycker det är synd när barn växer upp för snabbt.
När man var liten ville man vara stor.
Då blev det töntigt att leka.
Nu vet jag inte hur man gör.
Jag vill att barn ska ta vara på sin barndom för jag saknar den.
På riktigt.
Man slapp typ tänka.

Jag önskar jag kunde spela gitarr.

Yellow Submarine.
Bara ljud.
Ingen bild.
Trippy.

Idag försov jag mig. Eller, min klocka ringde inte alls. Eller så gjorde den det och jag stängde av den utan att vakna ordentligt eller något.
Hur som helst missade jag bussen och skippade hela skoldagen eftersom norrland lokaltrafik är så underbar (SARKASM).
Gymnasiet är i alla fall riktigt trevligt. Skolan är jättefin och full med massa estetflummare och jag är en av dem. Jag spenderar hela min vakna tid med att tvinga mig själv att vara social så att jag får kompisar och inte blir ensam. Högstadiet har gjort mig så sjukt asocial eftersom jag nästan in tre år blev totalt isolerad från nästan alla förutom min kompis för att vi klädde oss annorlunda. Inte som alla andra och lyssnade på bra musik.
Jepp, tack för det, nu vet jag inte hur man pratar med en annan människa.
Faktiskt.
De enda jag lyckats prata med är de som först börjat prata med mig, för jag har verkligen ingen aning om hur man startar eller håller igång en konversation. Det blir bara massa small talk som egentligen inte är ett dugg roligt eftersom jag inte vill ha pinsamma tystnader.
Imorgon ska jag vara sjukt social. Överdriver super jättesocial.
Det kommer jag inte vara för jag kan inte ens låtsas.
Fast jag går teater.

Klassen verkar bra i alla fall och linjen också. Jag ångrar inte mitt val, men jag ångrar att jag isolerat mig själv.
Men det är inte mitt fel.¨

Picture of 'em all - Mando Diao

Imorgon åker jag bort och kommer hem på söndag kväll. Sen börjar skolan!
Woho!
Ingen bryr sig för ingen läser.
Tack och hej.



With our love we could save the world
If they only knew

Jag hade älskat det.

Läste just igenom mitt "Paul's broken a glass, broken a glass, Paul's broken a glass, a glass, a glass he's broke today"-inlägg och märkte hur cheesy det lät. Det lät riktigt mesigt.
Det beror med högsta sannorlikhet på att det är helt omöjligt för mig att förklara vad Beatles betyder för mig och hur mycket de har gjort för mig.
Lite beror det nog på min trötthet och mitt intag av koffein också.
De är fan de bästa som finns. Och det säger jag bara inte. Jag menar det från he bottom of my heart. Bäst beskriver det inte ens för det ordet är söndertjatat. Det finns inga ord eller uttryck i världen som kan beskriva hur jävla mycket de betyder för mig.
Allt räcker inte.
Jag vet inte hur jag skulle fungera utan dem. Jag skulle troligtvis inte göra det. Hur dåligt jag än mår så får de mig att gå upp på morgonen och klara mig igenom hela dagen utan att få ett nervöst sammanbrott och bara släppa allt och dö. Även om jag gärna skulle vilja det ibland.
Och ändå lever jag så långt bort. Alldeles för långt bort.
Och jag förstår inte att jag en en gång försöker förklara, för det går inte. Jag kommer ingen vart.
Det finns inte ord.

Ta mig till the summer of love där vi kan dansa med blommor i håret och aldrig sluta älska.
To the place where I belong.
Med Beatles.
För utan dem fungerar jag inte.


Och Martha får vara med.

Jag vaknade vid tolv idag fast jag tänkt sova till typ sex.
Egentligen inte, för två bra kompisar sov över.
Men lite längre hade jag velat sova.
Nu får jag sitta vid datorn till halv fyra för då måste tydligen min lillasyster och hennes kompis ha den för de kan inte umgås med varandra utan ska chatta med sina kompisar. Tillsammans. Eller nåt.
Hur som helst kommer jag vara pigg typ då och ligga vaken i tusen år.
Kul.

Way out west fick bra recensioner (såklart) och Björn var snygg som vanligt.
Gustaf har klippt sig också, vilket är bra. Det var inget fel på det långa håret, men han är snygg i lite kortare icke-snedlugg. Eller, en viss snelugg... Whatever.
Han är snygg.
Men det visste ni.

Jag är inte såhär ytlig på riktigt.
Hoppas jag.

Detta inlägg får avslutas med en bild på världens vackraste människa för jag har inget mer att skriva.
Rolig blogg.



Eight Days A Week - Beatles

Jag har tråkigt och känner mig ensam och övergiven.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tänker bara på att Mando spelar i Göteborg.
Om en timme.
Och jag är inte där.

A Certain Softness - Paul McCartney

Jobbet är tråkigt, men ändå bra. Vi jobbar typ från halv sex till halv tolv och målar bara. Fast idag fick vi städa för det regnade.
Nu sitter och dricker pepsi, har sjukt ont i nacken och är sur på diverse saker med min dator som inte fungerar.
Sen är jag mycket, mycket sur/ledsen/arg över att jag inte ska på Way Out West imorgon där Mando ska spela och signera. Och Håkan! Jag vill se Håkan i Göteborg! Jag älskar Göteborg! Underbar stad.
Jag saknar min beloved Björn också. Han är så fin.
Nu blev jag ganska sugen på att slå lite på mina kära trummor, men min lillasyster har kompisar här så jag vågar inte.
Senare kanske.

Snart är det helg i alla fall. Då får jag sova. Förhoppningsvis. Annars kommer jag dö.
Snart börjar skolan.
Bara 11 dagar.
Det ska bli kul.

Killer Kaczynski - Mando Diao

Jag tror inte att jag behöver skriva något.
Ni ser.

Det finns, på riktigt, ingenting bättre än Beatles.
De är så helt jävla bäst att det inte finns.
Jag älskar dem mer än något annat.
Och på ett helt annat sätt.
De är en helt annan level av kärlek.
De är mitt liv. De gör mitt liv till något. De gör mitt liv värt att leva. Jag vet inte vad eller var jag skulle vara utan dem.
De hjälpte mig genom hela högstadiet. När jag mådde som sämst och var som mest nere var de det som fick mig att gå upp på morgonen och klara hela dagen. De är ljuset i mitt liv och de finns liksom alltid där. Jag behöver bara se eller höra dem så är hela min dag gjord.
De gör mig lycklig.
Samtidigt blir jag riktigt olycklig för att jag lever 40 år efter dem. Jag har missat allt.
Men jag är fortfarande övertygad att jag kommer komma dit. För det är där jag hör hemma. Jag har verkligen inte hemma här. Det är där jag måste vara, annars kan jag inte leva. Jag klarar inte ett helt liv utan dem.
De är allt.
Jag måste få vara med dem. För jag älskar dem så mycket. Jättemest. Jag kan inte ens försöka förklara. Skulle jag göra det skulle det inte räcka. De betyder så mycket för mig.
De är egentligen de enda personerna jag kan tänka mig att spendera mitt liv med. Får jag inte dem vet jag inte om jag kommer bli helt lycklig. Det kommer alltid saknas något.
Jag tror inte att jag kommer sluta älska dem.
Aldrig.
Jag har gjort det 24/7 i typ fyra år. Nu sitter de alldeles för djupt. De sitter längst in i hjärtat och överallt i min kropp. Alla andra jag pratar och tjatar om är bara stoft. De sitter inte fast. De flyger runt lite. Beatles är där och kommer aldrig försvinna.
Aldrig, aldrig, aldrig.

Det här inlägget kommer inte ens i närheten av att förklara hur jävla mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig. Det går inte.

De är det bästa som finns.



I Feel Fine (Live in Blackpool '65) - Beatles

Min sömn är helt fucked up.
För två dagar sedan sov jag hos min kompis. Vi sov från sju till tolv = 5 h.
Sov där dagen efter: sex till elva = 5 h.
I natt somnade jag efter sju. Jag var inte ett dugg trött. Jag sov till halv tre, då mamma väckte mig, var trött hela dagen.
Nu är klockan tre och jag är pigg.
Jag är som en uggla eller nåt.

Hello Saferide - If I Don't Write This Song Someone I Love Will Die

Jag kan inte sova.




Johns röst i Leave My Kitten All Alone = den sexigaste ever.

KAN FOLK SLUTA STAVA BEATLES MED ETT LITET B JAG BLIR SÅ JÄVLA IRRITERAD DET ÄR FÖROLÄMPANDE FOR GODS SAKE!
Pling.
Dagens I-landsproblem.

Nu får ni en bild.
Bara för att de är så sjukt bäst.



Hugger i sten - Lars Winnerbäck

Idag var jag på Ung Väster och lärde mig att bokföra. Tyvärr köpte jag ingenting i Umeå, trots att det var rea, för jag ska spara pengar. Jag ar fortfarande inte betalat mamma för Peace & Love och är skyldig min lillasyster 100 kr sedan flera månader tillbaka.
Äntligen får ni lära er något av denna underbara blogg: Låna aldrig ut pengar till mig om ni vill ha tillbaka dem snabbt.
Kommer säkert ta nåt år till innan de får tillbaka pengarna.

Kanske inte så smart av mig att titta på den underbara TV-serien Upp Till Kamp när jag inte får köpa några kläder eftersom jag vill ha praktiskt taget allas kläder.
Serie gör mig för övrigt mycket deprimerad eftersom jag inte lever på 60-talet där jag är helt övertygad om att jag hör hemma. Känns som att allt var bättre då. Musiken, kläderna, människorna, revolutionen och positiviteten. De ville verkligen förändra samhället och trodde på det. Nu känns det på något sätt som att folk börjar ge upp och blir deprimerade för att världen är som den är.
Men jag älskar serien. Den är jättefin. Och Erik är snygg.
Jag tror ni kan läsa lite om detta i några av de första inläggen i denna blogg om ni bryr er alls.

Lonely Star - Sugarplum Fairy