Jag har glömt nåt viktigt.
- Biljett
- Kamera
- Pass
- Mp4
- Mobil + laddare
- Våtservetter
- Toapapper
- Tandborste
- Pengar
- Regnjacka
- HATTEN
- Nessesär med diverse saker
- Kudde
- Sovsäck
- Liggunderlag
- Björn i mina tankar
And I believe it.
Tell my mum I'm gonna be alright.
Egentligen hinner vi inte fram.
Men en lång bit på vägen.
På torsdagen kommer vi fram!
Jag är så exhalterad och peppad och nervös och lycklig!
Och lite stressad över packningen...
Jag kommer glömma nåt. Jag vet det redan nu.
Men det gör man väl alltid.
Bara jag har med mig biljetten så fixar sig resten.
Passet också. Ifall de tror att jag är yngre än 15.
SNART!
Jag kan nästan inte förstå det.
Jag ska på en fucking festival for gods sake!
HYPAD!
MARTIN HAR EN CYKEL
Hon uppfyllde min största önskan och fixade Martin Har en Cykel åt mig.
Jag skalar vindruvorna.
I THANK YOU ALMIGHTY CRACKERBOXPALACE!
What a day for a daydream.
Sömnlöshet.
Lovin' Spoonful i öronen. Sjunger om drömmar.
Dagdrömmar.
Jag ser inte ut. Gardinerna fälls aldrig upp.
Det är två dagar kvar.
Jag känner mig mer inständ än någonsin.
Jag måste sluta tro att jag är någon djup jävla Allen Ginsberg.
Ingen går på det.
Men det är faktiskt sant.
Sittin' on the dock of a bay.
... tror att de är mycket bättre än alla andra.
... tror att de kan allt hela tiden.
... är för stolta för att be folk om hjälp.
... är fans till ett band och tycker att de är bättre fan än andra som lyssnar på bandet och tycker att det är "deras" band.
... alltid är bittra och "coola" och aldrig kan överdriva eller vara överdrivet jätteglada över något för att de måste vara coola och tuffa hela tiden.
... inte kan säga förlåt.
... inte kan erkänna att de har fel.
... bara klagar på allt hela tiden.
... är mycket snyggare än jag.
... skryter om hur bra de är på ett instrument.
... tycker att det är skitcoolt att bli full och dricker onödigt mycket för att sedan skryta om hur fulla de varit.
... använder "lol" i riktiga konversationer.
... förnedrar kvinnor i deras närvaro och tror att det är helt okej.
... åker moppe.
... snusar.
... är elaka mot någon för att den sticker ut.
... dömer folk innan de vet hur personen är.
... bara går efter utseendet.
... inte har något respekt för andras känslor eller möjligheter.
... växer upp för snabbt och är äckligt falska.
... alltid ska ställa sig in hos alla hela tiden.
... drar samma argument i en diskussion.
... skriver listor på saker de stör sig på istället för att göra något vettigt.
Is she breathing?
Nästan inte.
Jag är mer nervös och peppad inför Peace & Love än jag någonsin varit!
Och ångest inför att mitt öga inte försvinner!
Jag förbereder för fullt!
Idag har jag:
- Strukit en klänning.
- Tömt kameran.
- Tvingat min lillasyster att tömma och ladda kameran till på onsdag eftersom hon behövde den.
- Fixat klart min väska.
- Letat upp den gröna saken att ha pengar i.
- Tittat på Down In The Past och taggat med min kära vän.
- Tänkt på Björn.
Jag vet inte riktigt och kan inte riktigt förklara vad han har gjort med mig.
Jag vet inte ens om jag gillar det.
Sedan den 28 mars då jag såg dem har jag varit alldeles såld. Att har varit han, typ. Jag har tänkt på honom typ hela tiden. Hur lugn och mellow han är. Hans fina dalmål. Hur han slänger sin vackra snedlugg ur ögonen och nästan pausar det han pratar om för att göra det. Hur han rör sig. Hans ass. Hans leende och hans underbart blågrå ögon som ser rakt igenom en. Hans sätt att röra sig mot gitarren och hans sätt att röra med läpparna i mikrofonen när han sjunger. Hans otroligt starka röst.
Allt med honom.
Jag är helt förvånad själv att jag är såhär såld. Jag är alldeles hopelessly devoted och förtvivlat förälskad i mannen. Men allt med honom är så jävla underbart.
På ett sätt älskar jag det, på ett annat sätt inte.
Det är självklart jobbigt att vara olyckligt kär i någon som är, inte omöjlig, men väldigt svår att få. Men det är mycket enklare än att vara kär i Beatles. Som lever 40 år före mig i England.
Björn är trots allt bara 11 år äldre än jag och bor faktiskt i Sverige.
Det gör det enklare.
De gör det enklare att leva nu. Jag har fortfarande hemma på 60-talet, och Beatles är mitt allt. De är bäst och jämfört med dem kan Björn gå och dränka sig i Dalälven. Men han, eller hela mando, gör det enklare att leva nu. I Sverige.
Jag är inte lika deprimerad som jag brukade vara över att jag inter lever på 60-talet. Det är inte längre allt jag går runt och tänker på.
Det är väldigt skönt, för jag mådde inte bra. Jag hör fortfarande inte hemma här, och 60-talet är fortfarandra var jag ska vara. Men de gör det enklara att handskas med det. Enklare att leva här tills jag väl kommer till 60-talet.
Det tackar jag dem djupt för.
Det som är det kanske jobbigaste är alla de skuldkänslor jag känner mot Beatles.
Mina känslor har verkligen inte svalnat för dem, det är mina känslor för Björn som blivit större.
Beatles är allt. Det är mitt liv. De är jag.
Jag andas Beatles. Jag lever för dem.
Utan dem vore jag ingenting.
Björn är ingenting jämfört med dem.
De har hjälpt mig på så många olika sätt.
De är bäst.
Jag vet att jag älskar dem lika mycket som jag alltid gjort och alltid kommer att göra. Och min förälskelse i Björn är ingen förälskelse om man jämför hur jävla mycket jag älskar Beatles. Hur jävla mycket de betyder för mig.
De är ALLT!
Verkligen allt.
Utan dem skulle jag inte klara någoting.
Jag skulle inte funka utan dem.
Jag vet det.
De är kärlek på en helt annan nivå.
Men jag lyssnar inte lika mycket.
Jag tänker inte lika mycket.
Jag tittar inte på lika många videor. Sparar inte lika många bilder. Är inte inne på lika många sidor som förut.
Som innan Björn.
Ingenting i min kärlek för dem har förändrats, men jag mår psykiskt dåligt av det, och fysiskt.
Det gör ont i mig.
Jag vet att så länge jag själv vet att jag älskar dem som jag alltid gjort och alltid kommer göra det så är det lugnt.
Men jag kan inte hjälp att tänka att min besatthet har svalnat.
Det vill jag inte.
Och det tror jag inte riktigt heller.
Björn är en fas.
Beatles finns för alltid. Överallt i mig.
Björn sitter i fingernageln. Han växer snart bort.
Nu är jag så nervös och exhalterad inför att få se den vackra Björn igen att jag inte somnat förrän klockan 5 de senaste dagarna.
Jag är helt enkelt inte trött. Jag är så peppad!
Snart får jag se honom igen!
På riktigt!
Röra sig på det där sättet. Kanske till och med le sådär underbart.
Kanske jag vågar säga något.
Men vad ska jag säga?
Äh, who am I kidding, jag kommer inte få ur mig ett ord.
Antingen gråter jag eller så stirrar jag bara.
Detta blev ett mycket långt inlägg och jag tror inte att någon orkat läsa det, men det spelar faktiskt inte så stor roll, för det var skönt att skriva det.
Vacker.
Vackrast.
Be sure to wear some flowers in your hair.
Woodstock.
Jag måste till woodstock.
Klagtime.
Jag har en vagel.
Det är en infektion i talgkörteln på ögonlocket. Min sitter på det nedre. Det är svullet och typ som en liten finne och jag känner den typ hela tiden. Den gör ont och kliar!
Jag kan inte träffa Björn såhär! DEN MÅSTE BORT!
Jag har en sådan tajming.
Det värsta är att den typ spricker av sig själv, och den är varfylld.
Äckligt värre.
Och jätteirriterande.
Klag 2:
Jag hittar inte en låt. Jag vill verkligen ha den.
Jag lyssnar på 90-tal och får nostalgi, och då kom jag att tänka på en låt vid namn Martin Har En Cykel av Magnus Johansson (har du den får du gärna kontakta mig) som min kompis' pappa brukade spela för oss. När vi var små. På 90-talet!
Jag vill verkligen höra den, jag har världens flashbacks. Men han verkar inte vara så känd, så jag hittar den ingenstans!
Det är mycket frustrerande.
Ungefär som en vagel i ögat!
Nu är det nog med klag. Jag ska trots allt på Peace & Love om tre dagar, med eller utan vagel och Martin Har en Cykel.
Detta måste jag göra imorgon:
- Hänga tvätten så tröjan hinner torka
- Stryka klänningen
- Fixa väskan
- Tömma kameran
- Ladda kameran
- Gömma kameran så min lillasyster inte tar slut på den
- Leta upp den gröna grejer att ha pengar i
- Kaske börja packa lite
Vi måste hinna till Meet & Greet, annars vet jag inte vad jag gör!
Tre.
Could it be a little symphony?
Jag längtar så mycket till Peace & Love.
Det känns på något sätt som att jag kommer börja leva igen. Jag har inte levt ordentligt på länge.
Jag känner mig fast här. Jag tänker så mycket på Peace & Love att jag nästan måste bort NU!
Måste ut! Iväg!
Få nya kontakter, nya erfarenheter, nya upplevelser.
Och musik.
Musik hela tiden!
Om mitt öga bara ville bli bra.
Nu ska jag bli nostalgisk och lyssna på 90-tal.
Motown blood in our veins.
I sådana fall är planen solbrillor, men det känns ändå lite dumt.
Ögonlapp.
"aaarggh matie" kan jag säga och Björn blir rädd.
Jag ser faktiskt lite läskig ut.
Hur som helst är jag hur peppad som helst!!! Det är FYRA dagar kvar! Eller, tre egentligen!
TRE! TRE!
TREEEEEEEEE!
I pretend to pray.
Fyra dagar.
Snart avlider jag.
Hey, mr?
I hear this freedom you're talking about,
I hear it's nothing more than what we've already got.
The ability to fly just by touch
and do just whatever you like
whenever you like
with music all around
with laughter, space and flowers in our hair
No worries
what so ever
Nothing to be ashamed of
'cause it's all about love
all about peace and breathing
Everybody understands
'cause it's all in sync
in perfect harmony.
Midsommar.
Säckhoppning och nubbe.
Fulla vuxna med alldeles för jobbiga skämt och dåligt dalmål.
Men pappas stövelkastning var rolig och jordgubbarna var goda.
Nu är det bara fyra dagar kvar och jag är säker på att jag kommer att dö.
Jag har fyra dagar kvar att leva,
och jag är fast här.
I look at you all,
see the love
there that's sleeping
While My Guitar Gently Weeps
Kärlek.
How can I go forward when I don't know which way I'm facing?
FEM!
Jag är jättenervös. Redan. Hela tiden.
I magen. Det pirrar!
Det är bra nervöst! Jag längtar så jättemycket!
Meet & Greet och konsert. Samma dag.
Sen två hela P&L-dagar till!
Jag glömmer typ bort hela P&L, tänker bara på Mandobiten.
Hela festivalen kommer bli underbar! All musik och allt folk!
Nytt folk. Äntligen.
No, no, no, this is not where I belong.
Helt fel.
Allt hända på 60-talet. Allt var nytt. Coolt. All hände. Revolution was in the air. Frihet. Musik. Ungdomar.
With flowers in their hair and guitars in their hands and love on their mind.
Allt var kärlek och fred.
Kläderna. Modet.
Allt.
Allt var nytt och fräscht.
Nu är allt gammalt. Blandningar. Gammalt kommer tillbaka.
Det är så tråkigt.
Det händer ingenting.
Vi förstör bara.
Vi har slutat skapa.
No direction home.
Ah, my friends from the prison, they ask unto me,
"How good, how good does it feel to be free?"
And I answer them most mysteriously,
"Are birds free from the chains of the skyway?"
En dag sent.
Vackrare än någon annan.
Bästare än någon annan.
Världens underbaraste.
Och min.
Bara min.
I vårt fina cottage i Skottland med får och kullar och Martha.
Nej.
Jag är världens fegaste, löjligaste och asociala människa någonsin.
Så jävla feg.
Men det går bara inte.
Upptaget.
Jag tvekade för länge.
Fuckfuckfuck.
Varför bryr jag mig?
De har aldrig träffat mig.
De vet inte vem jag är.
Jag är bara en i mängden, varför ska jag alltid tro att alla bryr sig så mycket om mig?
Det är själviskt!
Sluta.
Jag hatar telefoner.
Men det är jobbigt i magen.
I don't want to know.
Vacker. 
Riktiga, äkta leenden är det bästa jag vet.
Nästan.
När man ser glädjen i den andra personen och de ler med ögonen och inte bara med munnen.
Det är stor skillnad.
Jag måste sluta jämföra mig med alla andra och sluta vilja vara som andra och börja vara den jag är och sluta låtsas.
Jag tror inte att jag har accepterat den jag är.
Jag är nog den. Men jag har inte accepterat det, för jag vill alltid vara som någon annan. Flera andra. Samtidigt.
Jag har ångest över allt. Jag oroar mig för mycket över allt och jag bryr mig för mycket. Jag vill strunta i allt och bara ligga, men det kan jag inte. Jag kan inte. Jag kan inte sluta tänka. Jag tänker på allt för mycket.
Jag bryr mig för mycket om vad mina föräldrar ska säga.
Jag måste vara med tonåring. Mer fri ungdom. Inte jätteduktig och fin hela tiden.
Jag tror att jag hade mått bra av det.
Fast jag hade oroat mig för mycket.
Jag hatar telefoner och nya människor.
Nej, egentligen gör jag inte det. Jag tror att de hatar mig.
Inga misstag. Inga missförstånd. Inga dåliga intryck.
Perfekt.
Jag vill vara perfekt men ändå inte alls perfekt.
Jag vill vara allt på samma gång och lyssna på allt och göra allt men samtidigt vill jag bara dö.
Tack.
Nu ska jag lyssna (titta) på Mando och glömma att jag inte lever på 60-talet.
Het, vacker, snygg, sexig, söt.
Det finns mycket bättre musik.
Vilket långt och ångestfyllt, självkritiskt inlägg.
Men så känner jag mig.
Varje natt.
Det kändes längre än vad det var.
Jag kanske tänker mycket mindre än vad jag tror.
And of course Henry the horse dances the waltz.
Men det visste alla. Utom jag, tydligen.
Det är fortfarande 10 dagar kvar. Jag är exciiiiiiiiiiiiiiiited!
Om jag nu blir frisk någon gång!
NU! Jag vill bli frisk NU!
Det är varmt och soligt ute och min lillasyster har cyklat och badat!
Vad har jag gjort idag? Jag har kollat på typ hela säsong 10 av Vänner.
KUL?
Ja. Det var rätt kul.
Men jag skulle hellre bada.
And so she's dancing at the disco with her new pair of shoes
TIO DAGAR!
EN VECKA OCH TVÅ DAGAR!
Det är fan ingenting!
Nu är jag nervös igen.
Det kommer vara så fucking bra!!!
Snartsnartsnartsnart!
Nu är jag waaaaaay too peppad för att sova!
TIO DAGAR!
Carpe Diem.
Den där pojken blir säkert pilot.
Om att göra ett bra intryck på alla hela tiden.
Det är bara coolt att ha några som är sura på en och inte tycker om en.
Men jag vill inte vara en sån som är irriterande och pratar med någon fast den inte gillar det.
Jag gillar inte såndana folk.
Jag ska inte nämna namn.
Men jag vill inte vara så irriterande som det ickenämnda namnet.
There's no way out of this hell.
Jag tänkte inte på att folk har ett liv.
SOLO!
Nej.
Jag hittade bara på. Det är inget riktigt.
Nothing is real, it's all in the mind y'know.
Detta är en illusion.
Allt är en illusion.
Hela livet är en illusion.
Ordet illusion är bara en illusion.
Och väldigt roligt om man läser det nog många gånger.
You're so easy to love.
Walk, idiot. WALK!
Jag kanske inte är mig själv än.
Jag vill vara som så många andra.
Andra som jag är rädd att göra dåligt intryck på.
Det konstiga är att alla dessa är helt olika varandra.
Så jag vill vara som helt olika personer på en och samma gång istället för att bara vara som jag är och tycka att det duger.
Så är jag så väldigt tonårig att jag måste sitta och tänka på allt så jävla mycket hela tiden.
Human snake.
Det kliar och det bränns.
Jag river och flagnar
Huden faller ner mot golvet.
Snart är jag en helt ny person.
Helt nytt skinn.
Helt nya erfarenheter.
Om jag inte har fått en enda ny bekantskap på Peace & Love (12) så får ni skjuta mig.
På riktigt.
Jag är 101% seriös.
SKJUT MIG.
She knows.
Febern kommer.
Bara jag blir frisk om 13 dagar.
13 dagar kvar. Den 13nde.
För mycket 13.
Snart händer det något.
I blew that off with pills and alcohol.
04:09
Jag borde sova men jag vill inte. Jag är pigg och allt är Gustaf. Han är everywhere and nowhere baby.
Så het och snygg och bra att jag dör. Nästan.
Längtar ihjäl mig till Peace & Love.
Musik hela natten.
Det är blå himmel.
Det är ljust.
Det är sommar.
Fåglarna är vakna.
Jag är vaken.
Inga tåg.
Inga bilar.
Gold.
05:42
En timme och 33 minuter.
Fortfarande inte trött.
Youtube.
Mando. Mando.
Parlamentet.
Mando.
Fåglarna är forfarande vakna.
Det är lite ljusare.
Lite kallt.
Men skönt.
Allt sover.
Men jag är pigg.
Chet Baker.
05:52
Pappa ska till jobbet.
Jag får låtsas sova.
Med musik i öronen.
Good Night, Herr Horst.
08:08
Huset tomt.
Mamma och pappa jobbar.
En halvtimmes sömn.
Jag vaknade 07:50 och tog det som ett tecken eftersom mamma börjar jobbet åtta.
Blev plötsligt jättepigg och satte igång datorn igen.
Några bilar är vakna.
Fåglarna är fortfarande vakna.
Det är fortfarande kallt.
Det känns konstigt.
Train on fire.
The clean version.
08:52
Jag hör fotsteg på nedervånigen.
Jag är paranoid.
Jag orkar bara inte bråka om de upptäcker mig.
Men egentligen bryr jag mig inte, för jag har sommarlov.
Jag tittar hellre på Gustaf.
Man sover fan bort en tredjedel av sitt liv.
Tänk om man skulle kolla på Gustaf istället.
If I Don't Live Today Then I Might Be Here Tomorrow.
09:21
Nu regnar det mot plåttaket.
Jag är fortfarande inte trött.
Mina grannars har världens mest irriterande låsa-upp-bildörren-ljud.
Vad hände med sommarlovet?
Snart får solen komma.
Jag hatar att jag alltid tänker på konsekvenser.
Jag är sugen på pannkaka.
God Knows.
09:41
Nu måste jag försöka sova.
Annars blir det för jobbigt imorgon.
Konsekvenser.
Tänk om de inte funnits.
Paralyzed.
Jag nös nyss.
Det är en fin sommarnatt.
I wish you were here to think of me like I think of you thinking of me.
There will be no sorrow.
Let it be.
Det är så typiskt mig att bli sjuk när det är sommarlov.
Man slappnar av och blodet börjar pumpa som vanligt igen, och då kommer förkylningen ut i kroppen.
Det blir egentligen inte så tor skillnad, efter som jag ändå bara ligger vid TVn och datorn, men det känns bra att veta att man kan gå ut om man vill.
Men jag orkar ändå inte.
Dock skulle jag gärna slippa halsen och huvudet.
Det är bara 15 dagar kvar till Peace & Love.
Jag blir nervös när jag tänker på det.
Hur nära jag kommer vara Björn. Och Gustaf.
Nu pirrar det igen.
Jag är trött men jag vill inte sova.
Jag vill sitta här med musik i månader och bara dö. Dränkas i gitarrer och röster och texter och pianon, baser, trummor.
Hela den härliga känslan musik ger en.
Lycka och sorg.
På samma gång typ.
Förutom Håkan.
Då blir man bara lycklig.
Mitt rum är stökigt och jag känner mig rebellisk.
Ungefär som när jag hade hatt i kyrkan.
"Haha! In your face Jesus!" tänkte jag då.
Sen blev det tårar.
Jag vill kunna spela gitarr!
Det suger att man inte är en naturbegåvning.
Då skulle jag spela saxofon också.
Nu ska jag knarka olika Paralyzedvideor och hitta den där Gustaf stönar mest.
Ja, det är det jag gör på kvällarna.
Det är bättre än fjortisfylla.
Jag hatar fjortisfyllor och "jagshd äööärtr dffulkkkkkl hasahsahhaha"-blogginlägg.
Hur fan lyckades de skriva in rätt lösenord om de är så fulla?
Vi måste börja leva!
Ten little soldiers
Sommarlov.
Halsont.
Morgonrock.
Glass.
Bring 'Em In.
15 dagar.
Jag önskar att jag kunde spela gitarr.
Det är tur att man bara slutar nian en gång.
Tisdagen var blöt av regn och tårar.
Fan vad jag grät.
Jag saknar redan klassen.
Det är sommarlov, men jag är inte så glad.
Jag är fortfarande utmattad av allt gråtande.
Fan vad sorgligt det var.
Skolan är bara skön att lämna, den har jag bara dåliga minnen av. Men hela klassen var så snäll fast andra var dumma. Vi blev så bra i nian och de stirrade inte eller sa saker.
Fan också.
Jag kommer faktiskt sakna alla. Vissa ganska lite, andra väldigt mycket.
9C
(Ps. Jag gick 12 MVG jag är pluggis DS)
Var tog den där elden vägen?
Idag har vi inte haft någon vanlig lektion, men jag blev klar med allt och nu kan jag relaxa och floata downstream.
Fast jag känner mig feg. Jag är feg. Jag är världens fegaste, mesigaste och mest asociala människan någonsin.
Jag gör ingenting!
Jag sitter bara och drömmer hela dagarna. Det är det enda jag lever på.
Björn har etsats sig fast i mina tankar och på min näthinna. Han försvinner inte. Jag vill inte att han ska göra det heller.
Bara på ett sätt.
Fan.
Jag älskar honom.
Jag känner mig helt fucking hjälplös.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Var.
När.
Varför.
Alla tåg är trasiga.
Fegis.
Jag är läskigt kär i Björn.
Riktigt. Riktigt. Riktigt mycket.
Fan.
http://www.youtube.com/watch?v=TcaktiS0aEk
I've got a bird here in my ear telling me stories all made by fears
Idag har jag städat en väldigt stor del av huset till dagsverket ochn skrikit mig igenom hela Bring 'Em In tre gånger.
Jag längtar till Peace & love. Men samtidigt är jag världens pessimist och tänker "Konserten kommer vara över efter en och en halv timme, allt jag har längtat efter jättelänge kommer vara över efter 90 minuter".
Men jag tänker inte alls på kicken man har innan och hur många dagar, veckor, månader, man kan leva på en konsert. Jag lever fortfarande på Umeå Open. Man har en sådan adrenalinkick och är så sjukt lycklig jättelångt efter att den tagit slut. Och även om det (såklart) är roligast under själva konserten så är efter-kicken väldigt underksttad. Den är härlig. När man kan sitta och prata om konserten flera dagar efteråt och minnas allt.
Den glömmer jag helt bort.
Plus att det "most likely" blir nåt slags meet & greet!
AHHHH! Jag lääääääääääääääängtar!
Björn kommer döda mig en gång för alla. Jag kommer inte klara det. Jag kommer loosa min mind och bli helt fucking galen.
Jag vet det.
Jag tänker inte göra något åt det. Det kommer bli härligt.
Stay young and free
Jag har helt mixade feelings.
Jag är först och främst väldigt mätt för att jag ätit massa glass och potatismos (inte tillsammans, då hade jag mått ännu mer illa).
Jag är kär i Björn. Och lite i Gustaf. Och alldeles fint kär i magen.
Samtidigt har jag världens skuldkänslor mot Beatles för att jag lyssnar så mycket på Mando hela tiden. Även om jag vet att de är bäst och älskar dem mer än någonting annat och jämfört med dem är Björn nothing.
Jag har skolångest.
Jag vill inte ha skolångest.
Jag har världens pepp inför Peace & Love.
Jag är trött och pigg.
Ledsen och lycklig.
Typ allt på samma gång.
Laaalalalallaaaaaalalalalalaaaaaaalalalalaaaaaa
Jag lyssnar på Bring 'Em In.
Förlåt.
Bilddagboken är nere.
Youtube är bättre än livet.
Jag kan leva som vem som helst om jag tar mina mediciner.
Har du samlat dig nu
Har du funnit din mening i livet
Lite mat och ett hem
Ett glas vin och en vän
Allt annat känns så överdrivet
Jag önskar att jag bara kunde få ligga i flera dagar och lyssna på musik non-stop utan att behöva röra mig alls.
Jag önskar att jag inte hade glasögon.
Jag önskar att det inte var farligt att röka.
Jag önskar att någon rensar ogräset.
Jag önskar att jag hinner klart med allt skolarbete.
Jag önskar att jag inte oroade mig så mycket över allt skolarbete.
Jag önskar att jag var cool.
Jag önskar att jag var glad.
Jag önskar att alla fina kläder hade passat mig.
Jag önskar att jag hade mer pengar.
Jag önskar att jag hade ett annat liv än att rada upp saker jag önskar mig.
Jag önskar att mitt hår var lite fluffigare.
Jag önskar att jag förstod fågelsång.
Ibland önskar jag att jag var kille.
Jag älskar 60-talet.
Jag ska dit.
För allt var bättre.
Bäst.
Allt var annorlunda.
Bättre.
Bäst.
Jag har kommit på att det är det Mando gör.
De gör det mycket lättare att leva i Sverige 2008 och det tackar jag dem för.
Annars hade jag breakat down by now.
Jag hatar känslan att jag inte hör hemma här.
Allt är en illusion.
