Dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas.


Varning för ras.


Yes.

Ja.

Oui.

Da.

Si.

YEAH, YEAH, YEAH!

Jag är inte trött, fastän jag gick upp klockan 9 idag! Jag är faktiskt väldigt stolt.
Jag måste bli trött.
*skolångest*
Onsdag. Damnit!

Jag sprang också!
Jag är sååå duuuktig!
I better get that VG.

Nu ska jag inte tänka på det. Jag ska tänka på roliga saker.
Som att det är Ung Vänster imorgon.
UPP TILL KAMP!

Jag ska sluta skriva, jag har ändå inget att säga.
Ni får en bild.

image20


Calico Skies.



Jag har just hört den låten och den är underbar.
Jag är kär.
Jag älskar Paul!

I'll hold you for as long as you like.
I'll hold you for the rest of my life.

Paul.
Paul.
Paul!

http://www.youtube.com/watch?v=Bqu1e_Mdhqs


A working class hero is something to be.


image19


                                     Jag älskar dig John.



Det känns faktiskt inte konstigt att säga dig. För det känns som om jag känner honom.
Jag vet att det inte är så egentligen.
Men det är härligt att tänka så.
Ibland känns det som om jag förstår honom.
Ganska sorligt egentligen.
Men jag älskar honom.
Och Ringo, George och Paul.
Men nu är det John.

Ibland slår det mig hur stor del av mitt liv de är. De formar mitt liv.
De gör mitt liv värt att leva. Faktiskt.
De är mitt liv.

Jag tycker att jag låter för dramatisk när jag säger så, men det är ju så det är! Jag skulle inte haft ett liv utan dem!
Så är det bara.

Love is real, real is love,
Love is feeling, feeling love,
Love is wanting to be loved.
Love is touch, touch is love,
Love is reaching, reaching love,
Love is asking to be loved.

Love is you,
You and me,
Love is knowing,
We can be.

Love is free, free is love,
Love is living, living love,
Love is needing to be loved.



Because the sky is blue it makes me cry.



Jag borde egentligen sova så jag kan vakna lite tidigare imorgon och vara social, men jag är inte trött!
Vilket problem jag har.
Jag vill faktiskt sova för ovanlighetens skull.
Ibland får jag för mig sådana här konstiga saker.

Jag har skolångest. Nästa onsdag, damnit! Sommaren har gått för snabbt.
Jag får göra det bästa av det här året.
Jag blir ju äldst, så... Mwhahahahahahaha!
Eller yngst. Beror på hur man ser det.
Yngst i nian. As usual.
- Jag fyller år dag. Jippie!
- Va? Fyller du 16!?
- Nej... 15.
- Jaha. Det har jag varit i tusen år redan.

Så ser min födelsedag ut. Plus att den är den 29 november.
Vilket jag hatar. Kunde jag inte väntat en enda liten dag?
Jag måste ha gjort något hemskt i mitt förra liv så mycket som gud straffar mig.

Nu känner jag mig ensam igen också. Jag behöver verkligen fler kompisar.
Jag kommer inte komma långt i livet såhär.
SKÄRP DIG!

Tack och hej.

Sky of blue and sea of green.




Jag sov till fyra idag så jag kommer vara vaken jättelänge.
Jag ser inget problem med det, förutom att jag kanske har för få låtar i min spelningslista.

Imorgon ska vi till Ung Vänster.
Jag älskar Ung Vänster. Alla är snälla och fina.

Jag har förresten kommit på hur jag ska utveckla mitt skrivande så jag till slut (förhoppningsvis) kan skriva en hel lyckad låt.
Jag skriver minst en dikt/text varje dag, även om jag inte har en idé till någon. Den kan handla om vad jag åt till frukost eller vad som helst. Bara för att utveckla.
Det borde väl funka, eller hur?
Antingen det eller så fylls min lilla bok med nonsenstexter.

Från det ena till det andra så var Paulavsnittet på Simpsons idag. Då blev jag glad. Och får lite dåligt samvete för att jag inte är helvegetarian...
Förlåt Paul.
image15

Jag älskar honom.

Jag älskar John.
image16

Jag älskar Ringo.
image17

Och jag älskar George.
image18


Tack.

Väntar du på nån eller vill du bli min?


Du sa, vad svarar man på sånt?
Jag sa, man svarar nog ingenting.

Vi spelade idag (tekniskt sett igår). Men inte den låten.
Vi spelade Don't look back in anger, To China With Love och I've Just Seen A Face.
Vi skulle spelat To Know Her Is To Love Her också, men vi fegade ur. Den var inte klar.
Det gick braaa. Det var vår första spelning någonsin! YEAH!
The Hellos heter vi och vi är braaaaaaaaa.
Weeeeeeeee.

Det är koffeinet, ni får ursäkta mig.

IGÅR var det musikfest på något öde ställe i skogen.
Det var inte så kul (förlåt ms. Y om du tar illa upp, det hade varit jättetråkigt om du inte var med.)
Jag blev mest deprimerad för att det var 50-åriga gubbar utan hår som sjöng Elvis (eler 50-talsrock i allmänhet) i skinnkläder...
Då ville jag att det skulle bli 50-tal.
Att en skinnklädd Beatle i rockabilly skulle komma ner från kullen och roa mig, eller ta med mig därifrån...

image12

Jag är född i fel årtionde.
Jag borde vara på 50-talet.

För övrigt har jag gymnasieångest och en konstigt sele på mig som rätar upp min rygg, för jag ser ut som this guy ungefär:
image13

och den trycker in min midja ungefär såhär:
image14


Hejdå.

Tjusningen med en man och hans gitarr.




Det är något så väldigt speciellt med det. Det kan vara nästan vem som helst, vilken dumming som helst. Bara han kan sjunga och spela gitarr så blir man kär.
I alla fall i det ögonblicket.

http://www.youtube.com/watch?v=aKy73uTOhDc

Den låten. Jag brukar lägga mig under täcket, blunda och lyssna på den på hög volym i min freestyle. Det är så härligt. Det är som att han sitter precis bredvid mig.
Jag blir besviken när jag öppnar ögonen igen, men under låten är det så härligt.
En vacker röst och ett bra gitarrspel.
Vem faller inte för det?
Och när det är George...
Underbart.


image11

With a little help from his friends.




Jag hittade just den här bilden och jag tyckte att det var så fint att jag bara behövde visa den.

image10

Titta bara.
Och den är riktig.
Vad fin han är.

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen där jag står.


Väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på
perongen.
Och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde
flyga härifrån.

Lite Lars Winnerbäck sitter aldrig fel.

Jag vet inte varför jag skriver, för jag har inget att skriva.
Jag kan skicka en bild.

image9


Statistik över hur många som läser den här bloggen.
Tydligen var det mest intressant när jag skrev om hur synd jag tyckte om folk som aldrig upptäckt Beatles underbarhet.
Tack.

Hejdå.


If this is love you've gotta give me more.




Jag tycker så synd om folk som aldrig hört dem.
De som frågar "Vem är Beatles?"
De har gått miste om så mycket.
Visst, jag blir besviken och oroad för framtiden, men mest av allt tycker jag bara synd om dem.
Jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut utan dem, men det hade varit något som saknats.
Nu vet jag att jag inte kan leva utan dem och hur stor del av mitt liv de är, men jag tycker synd om de som inte upptäckt det ännu.
De som kanske aldrig kommer att upptäcka hur underbara de är.
De kommer ju inte få ett riktigt liv, liksom.

Om alla bara visste! Om jag bara kunde få dem att veta!
Mitt liv har förändrats så mycket efter att jag upptäckte dem, så mycket. Det har fått en mening.
De är det enda som håller mig vid liv vid vissa tillfällen, de som får mig att gå upp till skolan varje dag, de som får mig orka varje skoldag, som får mig att ignorera och skratta åt allt dumt folk.
Men om jag aldrig upptäckt dem hade det inte funnits dumt folk, eftersom det är de som gör att de är dumma mot mig.
Men jag vill inte ändra på mig. Aldrig.
Aldrig.
Hela världen får hata mig bara Beatles finns kvar.
Jag skulle kunna stänga in mig på mitt rum och bara ligga under täcket hela dagarna, bläddra i en bok och lyssna på deras musik.
Då behöver jag inte bry mig om något annat.
De finns alltid där. Vad som än händer.
Jag kan fly dit när som helst.
Det är som en egen liten värld. Att bara lyssna och blunda, så kan jag glömma allt annat.
Ingenting annat spelar någon roll, för jag älskar Beatles.
För de är bäst.

Och jag önskar att jag skulle kunna tacka dem för det.
För allt de gjort, för all deras musik, för att de räddade mitt liv.
Om de bara visste hur mycket de förändrat mitt liv, och så många andras. Hur mycket lycka de har gett världen.

Man blir lycklig. Det är liksom det musiken är om.
Kärlek, fred, lycka. Och det är så bra!
Man blir inte ledsen, men blir bara glad! De kan muntra upp mig som ingen annan kan, en låt och jag är glad igen. Att det kan vara så lätt, och att fyra människor kan få mig att känna mig så lycklig och kär är ju helt otroligt.
Fast jag skulle inte säga att de är människor, de är för underbara.
Det känns som att jag känner dem, men det vill jag inte tänka på.
Jag sitter här och säger att jag älskar dem och att jag inte kan leva utan dem.
Men de vet inte ens att jag existerar.
Just nu spelar det faktiskt inte så stor roll, för jag kan ändå inte göra något åt det just nu.
Så det jag kan göra är att lyssna på musiken och fantisera.
Jag kan tänka att jag pratar med dem, umgås, skrattar och att jag verkligen får känna dem.
Bara så länge, tills jag får göra det på riktigt.
Och jag tror inte att jag kommer bli besviken.
För de är underbart bäst.

Så är det bara.

Jag tycker så synd om er om aldrig kommer upptäcka det.
Det blir en riktig vändpunkt i era liv.
Ett nytt liv.

Nu blev det här ganska dramatiskt and so, men så här är det.
Jag säger det inte bara för att säga det.
De ÄR verkligen mitt liv! De förändrade mitt liv och de räddar mig!
Så är det.

Om ni bara visste vad de kan göra.

image8


Nu fick jag inte ner allt som flyger runt i mitt huvud, men det skulle ta så lång tid.
Vi får ta det någon annan gång.


Walkin' with a toothache in my heel.




Det har jag gjort idag. Fast jag har ont i hela fötterna, inte bara hälen.
Vi gick till Ersboda (det var rätt trevligt, men det gjorde ont i fötterna och jag hade en polotröja och det var jättesoligt.)
Men den var inte svart i alla fall.
När vi sedan kom till myrorna bestämde vi oss för att gå till Kupan istället, så vi virrade runt ett tag utan att hitta det innan vi frågade efter vägen.
Sedan kom vi dit. Då var det stängt.
Då skulle vi tillbaka och träffade en snäll busschaufför som skjutade oss en bit så vi slapp gå så lång till myrorna.
Han var jättesnäll.
Sedan kunde vi gå runt på myrorna i en kvart innan det stängde.
Och vi köpte ingenting.
Vi får åka in igen.

Innan det delade vi ut fil på stan.
FRI FILDELNING!
Det var roligt, för folk skrattade och det var fina människor som delade filen.
Det var Ung Vänster.

Sedan såg vi Simpsonsfilmen efter att ha gått runt i Umeå två timmar.
Den var bra. Och rolig.

Jag hade trevligt, även om jag klagade ms. X. Om du nu läser det här...
Bortsett från mina fotblåsor plus min stortå som känns bruten.
Min högertå.
Min pedalfot! Till bastrumman! Som jag måste trampa på imorgon för: Vi ska speeela! (För ett gäng pensionärer...)
Alltid en början.

Det hände en rätt cool sak när vi gick runt på Umeå och inte hade något att göra. Ungefär såhär var det:
- Tralalalalalala *gnäll, gny*
- Jag ska bara gå in på den här godisaffären fast vi redan köpt godis.
- Okej *gnäll, gnäll*
*går in i godiaffär*
- SHE LOVES YOU, YEAH, YEAH, YEAH.
- Woooooooow.
*båda dansar och går ut utan att köpa något när det är slut*

Om ni inte fattade det där så var jag den gnällande och ms.X den som klev in i affären precis när She Loves You började.
Det var kul.

Beatles är bäst och jag älskar dem mest av allt i hela världen!

Förresten ska Lars Winnerbäck till Umeå i november, det tänker jag gå på, för han är cool och bra.

Men BEATLES ÄR BÄST!
Nu ska ni få en bild bara för det:

image7


BÄST!!!

I've got a hole in my pocket!

A hole?
Well, half a hole hanyway. I gave the rest to Jeremy.
What can he do with half a hole?
Fix it, to keep his mind from wondering.

Ah, Beatles. Alltid så bäst.

Klockan är snart ett, jag är inte ett dugg trött och jag som tänkte gå och sova tidigt idag.
Tidigare.
Jag vet inte hur jag hade tänk det, eftersom min lillasyster har två kompisar här.
Ibland tänker jag inte alls.

Vi ska spela på söndag, så ms. X ska bli frisk. Annars kan vi inte.
Buhu.

Jag älskar fortfarande Beatles mest av allt och jag tycker fortfarande att det är häftigt att jag har ett likadant halsband som Ringo.

You have no faith to lose, and you know it.
Jag tror jag ska ta och lyssna på Don't think twice it's alright, bara för att den är så bra.

Hejdå.

Bevis!



Haha, slå det som ni kan.
Jag har ett likadant halsband som Ringo.

image6

IT'S BEEN A HARD DAYS NIGHT.

And i've been working like a dog.




Det var tre år sedan idag.
Eller, igår, men vi kan låtsas att det är den första.
Kära ms. X såg reklamen på tv.
Hon bad mig spela in det.
Jag gjorde det, och tittade samtidigt. Men inte på hela, vilket gör min historia tråkigt, för min Beatlemania började faktiskt inte för tre år sedan.
Men om ms. X och ms. Y inte hade sett den hade de aldrig blivit Beatlemaniade och aldrig kunnat smitta mig när jag kommit hem från Danmark eller var jag nu var. För det var så det började.
Mitt liv.

Vad poetiskt. Men allvarligt, Beatles är ju mitt liv. Jag förstår inte hur jag överlevde innan jag upptäckte dem, och jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade upptäckt dem.
Jag hade nog varit död.
Jag förstår inte hur folk inte kan gilla dem! De är ju bäst! BÄST!

image4

Vi såg i alla fall på den idag. Jag och ms. X, eftersom ms. Y tragiskt nog inte är så maniad förut.
Om du läser detta ms. Y så gör det ingenting. Vi älskar dig ändå.
Ta det inte på fel sätt.

Jag älskar dem så mycket att jag sprängs.
Jag måste till 60-talet, annars dör jag. På riktigt.

Förresten ska Ringo också släppa en Best of-skiva.

image5

Jag måste köpa den.
Och Dylans.
Och Traveling Wilburys-skiv/DVDboxen.
Jag behöver pengar.

RSS 2.0